gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Will och hans mamma

19 kommentarer

Bloggschwalbe
En författare, Will Schwalbe (bilden), berättar i ”Bokklubben vid livets slut” om sin cancersjuka mamma och hur de två går in för att läsa samma böcker och sedan diskutera dem.

Det finns flera söner och döttrar i familjen, men Will är den som har tätast kontakt med mamman. Han är homosexuell och homosexuella söner verkar ha en extra god och innerlig relation till sina mödrar.

Will och mamman hinner läsa många böcker. De mediterar över dem och läsandet möjliggör för dem att återupptäcka sina liv och lära känna varandra närmare.

”Böcker har förmågan att skapa mening och glädje ur kaos och förgängelse.”

Will och hans mamma diskuterar en japansk filosofi kallad Naikan. Den går ut på att lära sig vara tacksam. Om man sitter i en stol ska man tänka på att någon har tillverkat den. Sålt den. Levererat den. Att man själv får avnjuta resultatet. ”Även om de inte hade mig i åtanke­ är jag ändå lyckligt lottad som får möjlighet att sitta i stolen.”

Det låter påklistrat. Men om man lär sig att ofta tänka så, ”blir livet en serie små underverk. Man börjar lägga märke till allt som går bra i ett vanligt liv, istället för allt som går dåligt.”

Det kan inte vara lätt att lyckas med den övningen, annat än för korta stunder. En ung och frisk människa fastnar kanske inte för den här boken, men nu som gammal kan jag tycka att den ger en hel del.

Är själv vid någon sorts gräns just nu. Ta hjälp med vardagliga saker? Neeej, fast nog vore det skönt att få hjälp med matinköp. Nödvändigt eller inte, vet inte.
Hit och dit. Känner inte igen mig.

Talade igen med vännen Birgitta. ”Man har inget att se fram emot”, sa hon. Jag håller med. Att känna sig trött och samtidigt försöka vara kreativ, det fungerar inte. Även om skapandet någon kort stund kan förgylla dagen och skänka kraft en liten stund.

I boken om Wills och hans mamma blir hon allt svagare och dör till slut stilla med familjen runt sig. Mannen och alla barnen. Ett lugnt och vackert slut.

Familjen Schwalbe är amerikaner och allt som skildras i boken om deras ”bokklubb”, är på flera sätt typiskt amerikanskt. Jag upplever ändå att den är tänkvärd.

Det är nog så, att böcker som handlar om sjukdom och död, i varje fall för mig, känns sköna att läsa. De blir som en lugn övning inför det som vi alla vet skall ske. Och för en nittioplussare måste det ju ske ganska så snart.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

19 tankar om “Will och hans mamma

  1. Tack kära gamla vän. Inte underligt du har följare. så bra och tänkvärt alltid. kram

    Skickat från min Samsung Mobil.

  2. Hej!
    Hinner/ orkar bara skriva TACK just nu.
    k

  3. Tack, Du orkar så mycket på en massa olika håll. Men åldern tar ut sin rätt till slut, så är det ju.

  4. Tänkvärt inlägg!
    Och, jag tror man kommer långt med en positiv syn på livet. Inte säkert man lever längre för det, men livet blir lite roligare om man kan känna tacksamhet, i stället för att gå omkring att sucka.
    Fredagskram ♥ Gerd

  5. Fint med bokdiskussioner. Och med människor som tar siej tid att läsa. Har så många omkring mej som inte orkar läsa, för att inte tala om att diskutera det man läst
    . Idag är det Runebergsdagen i Finland och jag ska på kvinnlig Runebergsfest här i Åbo. Där finns det många som orkar läsa och diskutera. Lars Sund är (trots det kvinnliga) huvudtalare på festen. hälsn Nilla

    • Tack, ja Lars Sund är rolig att lyssna på. Nu har jag inte läst honom på ett tag.Medan vi bodde i Göteborg hade vi alltid pampig Runebergsfirning den här dagen. Med smoking t.o.m., fast dt förekommer väl knappast mera.

  6. Vet du, jag tror att sådan läsning är en tröst och förberedelse för oss alla vuxna. Även som 30-åring kan det kanske hjälpa till att få en tröst och tillförsikt i att åldras. Självklart mer påtaglig ju äldre man blir. Kanske ska föreslå en sådan bok i bokcirkeln jag är med i?
    Såklart du kan se det som nära förestående för en 90-plussare. Men slår vad om att du tänkte detsamma som 80-plussare och 70-plussare?
    Intressant det där med att homosexuella män har närmare relation med sina mammor. Har jag aldrig tänkt på. Känner inte så jättemånga homosexuella (vad jag vet) men har aldrig märkt bland dem jag känner, kvinnor och män, att de är mer ”modersbundna” än andra. Men jag har inte lång erfarenhet som du min vän. Kram

    • Har svårt att bedöma om den här boken skulle passa i din bokcirkel, men vet du, inte tänkte jag alls på samma vis som 80-åring på döden som nu. Då var jag pigg ännu, full av planer, inbjöd gäster, lagade mat, hade bråttom, tog långa promenader, mkt var roligt. Sett med dagens ögon. Färre störningar i kroppen. Förf Merete Mazzarella som nu fyllt 7o, hon började skriva om
      åldrandet redan som 55-åring, trodde hon visste ngt. Nu ser hon att hon inte fattade så mkt då ännu, Jag tycker hon inte fattar mkt nu heller. För så är det för de flesta tror jag. Vi kan inte veta ngt om det vi inte erfarit. Man blir hela tiden förvånad över de nya fenomenen. Är det så hääär det är? Oj ,men usch då. Sen finns det ju undantag som verkar opåverkade vid 90 år. Som riksbekanta Dagny Carlsson 103 år som bloggar.
      Lars LIrén är ett ex på homosexuell son bunden till mamma. Jag känner tre st väl fr min teatertid, de är mkt nära sina mammor.
      Kram

      • Så är det säkert. Så lätt bara att tro man kan och vet det mesta. Men jag kommer säkert att om ett antal år tänka Jasså var det så här det var. Men du det här med modersbundenheten, kan det vara en personlighet hos den här mannen eller tror du det är en egenskap hos alla homosexuella män? Kram

  7. Hos alla homosar är det säkert inte vanligt, det finns ju mammor som inte är roliga. Men det finns ngt hos dessa killar, en mjukhet, det tror jag skulle gå att förklara. Snälla mot tanter är de också. Där är ngt. Tror jag. Säker på….
    Kram

  8. Vilken fin idé Will o hans mamma hade.

    Jag tror att man får hitta sitt eget sätt att nå fram till den där tacksamheten. Så att det känns naturligt. För är man frisk är det så lätt att ta det för givet, dumt nog. Man får påminna sig.

  9. Som vanligt givande att läsa dina i inlägg! Känner inga homosexuella personligen, men däremot två lesbiska, dom är otroligt flärdfria, nästan utplånande, medan jag upplever killarna som rena motsatser. Mycket yta glitter och glamour åtminstone dom som ses i medier.
    Antar att du läst Kristian gidlunds bok ? Väldigt berörande, en ung människa som måste möta det oundvikliga.

    • Gaykillarna, de du och andra ser mest av är väl i Prideparaden, inte alls representativa för alla gaykillar. Många av dem jag känner tycker illa om paraderandet. Men allt måste väl överdrivas för att bryta sönder vallen som gjort och gör homosexualiteten så främmande. Såna massor det hänt på området sedan -70talet då man sänkte rösten när man talade om att man hört att ngn var gay. Känner lesbiska kvinnor också, har inte lyckats få samma nära relation till dem som till killarna.
      Kr Gidlunds bok har jag just nu på nattduksbordet. Trodde jag läst den, då man följde med honom så mkt ändå, hade beställt de för länge sedan, men den kom nu först. Började nu på Gessens bok om Pussy Riot-kvinnorna. ”Ord kan krossa betong”.

  10. Hej. Det var ett tag sedan. Jag tro på det boken beskriver och läser gärna böcker som kan utveckla mig.
    Tack för tipset.
    /Leva-Kerstin
    http://www.steeperz.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s