gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Familjeporträtt som berör

14 kommentarer

BloggDorrit
Irakiern Duraid Al-Khamisi har kommit ut med sin debutbok, ”Regnet luktar inte här”. Jag blev oerhört påverkad av den, mer än jag egentligen orkar med. Här finns stoff till en stor berättelse. Tror att Duraid skulle klara av en sådan, om han har tid och möjlighet. Undrar hur länge Wilhelm Moberg höll på med sin Utvandrarserie?

Duraid skildrar sin familj då de 1994 startar sin flykt från Irak till Sverige. De måste fly p.g.a. att de blir hotade av Saddam Husseins säkerhetspolis.

Pappan var en känd guldsmed i Bagdad. De var välbärgade, vana vid respekt och ett gott liv. Vita marmorgolv och mahogny. Omgivna av släkt och vänner.

Flykten över Östersjön är förfärlig. I farkosten trängs 63 flyktingar, varav en redan har dött. De stiger i land på Gotland och hamnar i ett liv som invandrad underklass i Stockholms förorter. Fadern får aldrig in en fot på arbetsmarknaden. Modern lider av sin ensamhet. Duraid, åtta år gammal vid ankomsten, blir efter ett tag våldsam och hatisk. Det finns säkert tusentals liknande berättelser bland andra flyktingar i Sverige.

Det är här jag fastnar i grubblerier över hur svårt det är, att byta liv från en kultur med sina seder och vanor till ett land och ett folk med totalt annorlunda mentalitet och tänkesätt. Till ett nytt språk så helt olikt ens modersmål.

Att ha nått i hamn och förväntas känna tacksamhet, men att samtidigt hela tiden mötas av något man inte förstår. Av välvilja från en del håll, av främlingsfientlighet från andra. Visst försöker våra sociala myndigheter och frivilliga att hjälpa, ordna, lyssna och ställa till rätta. Det krävs så oerhört mycket innan de nyanlända får ett fäste. Och då kan man känna rädsla för hur allt skall kunna ordna sig.

Har funderat över varför jag blev så tagen av den här boken. Kanske tror jag mig förstå Duraids hat. Livet är så absurt många gånger.

När vi på 1940-talet flyttade från hit från Finland såg jag Sverige som ”snällelandet”. Alla ville oss väl. Men Duraid som levt med krig och våld kan inte ta in välviljan, blandad med främlingsfientlighet.

De borde vara tacksamma, men ingen verkar förstå dem.

”Någonting drev mig till att slåss. Alla andra vägar tycktes stängda. Problemen drogs alltid till just mig. Jag kunde inte undvika det.”

”För min del blev det bara värre och värre. Jag hamnade i nya slagsmål flera gånger i veckan. Jag och min kompis Ahmed var det farligaste som kunde hända Sverige. Två blattar som bröt mot lagen och skapade kaos och oreda. Som stal, bröt sig in i bilar och lokaler, som rånade, slogs, knarkade, langade.”

Så kan det vara, trots att Duraid var begåvad och snabbt lärde sig svenska. Det var så mycket som var svårsmält.

Småningom fanns där en lärare, Pouran, som kom att betyda mycket och det har gått bra för familjen Khamisi, liksom väl för de flesta andra till slut.

Många av de nyanlända kommer så väl att behövas i Sverige. Bland flyktingarna finns som i alla sammanhang både starka och svaga människor.

Vi människor är ju ganska så lika egentligen. Vi har samma känsloregister, upplever både glädje och sorg, kärlek och vänskap, avund och missunnsamhet, alla sorter. Vi kan känna igen oss i varandra. Detta under gynnsamma, frivilliga former.

Men när man nu läser om Syrien t.ex., om alla dessa olika grupper som hatar varann och blandas här. Hur skall de förhålla sig till vår demokrati? Till vår syn på allas lika värde? Till kvinnors rätt att välja sina liv? Märker att jag hela tiden halkar iväg till allt som är svårt. Det hör väl till åldern. Sån var man inte som ung till all lycka.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

14 thoughts on “Familjeporträtt som berör

  1. Som jag ser det, bottnar fientlighet i okunskap och ovilja att förstå att det som är rätt för mig är fel för människor med en annan bakgrund och kultur. Ju mer vi lär oss om varandra desto närmare kommer vi. Precis som du skriver tillhör vi alla samma ras och är invånare på samma planet, oavsett hur vi ser ut eller beter oss. Tyvärr verkar vi ha långt kvar till den insikten… Medkänsla i handling och aktiv empati borde man få lära sig redan på skolbänken.

  2. Det här är stora och svåra frågor. Tänker man på flyktingarna som kommer nu, från Syrien, så har de ju ingen vana av att leva i en demokrati och fred, med jämställdhet, och en del av oss har också svårt att visa demokratisk hänsyn och vilja att vi ska komma överens med de nykomna. Tänker t ex på de nerbrända flyktingförläggningarna. Det finns så vansinnigt mycket som man borde engagera sig i då det gäller världsfreden, demokratin, jämlikhet, jämställdhet, rättvisa och miljöfrågor. Allt kan ingen göra men alla kan göra något. Och du min vän som bryr dig, funderar över flyktingsituationen och skriver om detta gör stor nytta! Kram

    • Tack, men någon nytta gör jag nog inte, har bara ett behov av att vädra min egen vånda. Idag läser man om att iS har fyraåringar att skjuta ihjäl fångar. Tungt det här livet, suckar en gamling…..
      Kram

  3. Jag funderar så mycket kring detta och vi pratade om det nu.

    Såg nyligen igen den fantastiska gamla kvinnan som överlevde koncentrationslägren och säger: ”Idag är jag rädd igen”. Hon talar hela tiden om ”de små stegen” som ledde till Auschwitz. Steg 1: myndigheterna särskiljer och registrerar grupper som inte är ”riktiga” ungrare eller tyskar. (eller svenskar…) Man gjorde dem till icke-människor, då blev hanteringen lättare.

    Därför känns det skönt varje gång jag får bekräftat att det k-a-n-s-k-e är svårare idag att avhumanisera människor på det sättet. Att flera reagerar, när vi nu vet hur det gick förra gången.

    Tack för det!

  4. Den boken skall jag absolut läsa, såg honom i någon morgonsoffa då han berättade om boken, tror att dom nya svenskarna som berättar om sina liv gör mycket för att öka förståelsen för deras kulturer. Sen är det väl tyvärr så att dom som borde läsa deras böcker inte läser dom.
    Ja det är inte så många kvar som kan berätta om vad som hände i förintelselägren, beundrar dom kolossalt, att dom orkar berätta gång på gång när dom åker land och rike runt i skolor, det måste vara så ansträngande både fysiskt och psykiskt. Men så viktigt!

    • Jaså, jag ser aldrig morgonsoffor, hinner inte……
      Nej, mycket snart är alla de som överlevde koncentrationslägren borta. Och vi människor har svårt minnas. Laddningen i alla berättelser blir overklig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s