gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Min bild är en annan

19 kommentarer

BloggVard
”Varje dag är en vårdskandal”. Så heter en nyutkommen bok skriven av en ung man, Sebastian Lönnlöv, bibliotekarie och litteraturkritiker, med ett förflutet som elev på sjuksköterskeutbildningen och med extra jobb inom äldreomsorgen.

På baksidan av bokomslaget står det: ”Jag var på ett antikvariat nyligen, där en avdelning kallades ”Våld i samhället”. Bland böcker om huliganism stod också en bok om äldreomsorg. Det är den mest meningsfulla placering av en bok jag någonsin sett.”

Jag läser boken. Och känner att jag skulle vilja protestera och debattera. Åtgärda och fundera.

Det begås fel och misstag inom alla verksamheter. Det är extra svårt att ta hand om gamla, dementa människor. De som arbetar inom äldreomsorgen skulle man förstås önska högre status, högre löner.

Sebastian Lönnlöv ”brann för att göra skillnad, rädda liv, vara viktig.” Han skriver att man ”trycker in maten i munnar och rengör öppningar efter att maten passerat”. Att man inte förstår att ”den här människan levde och åt”. Han känner stort obehag.

Ja, in med mat och ut med avfallet, dygnet runt, under hela livet. Så är vi skapta. Ingen enda av oss vill hamna i den situationen, att vi inte kan sköta vår egen hygien, men de flesta av oss hamnar där förr eller senare. Där är vårdpersonalen verkligen viktig. Jag tänker mig att den unge Sebastian blev skakad av insikter. Han varseblev hur det är att bli hjälplös, sjuk och gammal.

Det finns stunder med annat innehåll under dagen, då personalen också kan vara viktig. Utöver kroppsvård och andra rutiner, betyder beröring och röst så mycket. Inlevelse. Att vara nära de gamla, att vara lugn och kärleksfull. Taktil beröring, även om korta stunder.

Allting är relativt. Det finns scheman. Det finns en rytm. De boende vänjer sig.

Lärde mig själv rutinerna på de hem som min man Carl-Erik var intagen på under de sista fyra år han levde.

Först gavs han ett tillfälligt boende, där det fanns många patienter. Han delade rum med en man. Så fint tänkte jag, han får sällskap. Men de två sa aldrig ett ord till varandra.

På hemmet fanns en kvinna som alltid låg i ett hörn på golvet i matsalen. Första gången jag såg henne informerade jag personalen. Nej, hon vill ligga där, sa de. Hon ropar tills hon får det. Hon såg ut att finna trygghet, i sin värld.

Efter ett halvår kom Carl-Erik till ett permanent boende. Fin miljö, en trädgård utanför fönstret. Vänlig personal. En undersköterska med ansvar för C-E.

Jag ombads skriva ned vad som varit viktigt för honom i livet. Då kunde personalen prata med honom om det medan skötseln pågick. C-E som var hemma från skärgården fick tala om båtar och fiske.

Varje dag bakades en kaka till kaffet. Den som kunde och orkade fick delta i arbetet. En gång i veckan var det musikunderhållning och allsång. C-E ville inte vara med och höll sig hellre inne på sitt rum.

De boende kommunicerade knappast alls med varandra. Var och en var i sin egen värld. Jag tror inte de var understimulerade. De var trötta och behövde sin vila. Jag försökte prata med någon, men fick sällan en reaktion. De flesta fick väl nu och då besök av egna anhöriga.

En del var oroliga. Lugnande piller behövdes ibland. En kort stund med närhet nu och då kunde också lindra.

Visst begås det misstag. Visst blir personal trött och slarvar. Men min erfarenhet är att de flesta verkligen försöker göra gott. Att de tycker om sina jobb.

Livet är inte lätt. Inte i någon ålder. Med åldrandet kommer nya svårigheter. Nya plågor. Förutom vanlig självklar vård, är närhet och värme det bästa vi kan ge varandra. Samtidigt som vi är realister.

Litet mjuk kroppskontakt nu och då. Värme i rösten. Leenden kanske. En vilja att göra det bra. Omsorg. Vi vet inte hur mycket en dement person förmår uppfatta. Jag tror att det alltid märks om vårdpersonalen har god vilja.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

19 thoughts on “Min bild är en annan

  1. Håller helt med dej Dorrit, men minns också ångesten jag ofta kände inför min mors tillstånd( alzheimers) trots att hon fick bo på ett underbart vårdhem för minnessjuka. Vi vet som sagt inte hur det känns för dem. Det är nog mycket värdefullt att du orkar berätta om hur det är att åldras och dela med dej av dina fantastiskt långtida och kloka perspektiv.
    Jag är nog själv mycket tacksam över den personal som tog så fint hand om min mor. I tolv år!
    Personalen på Ribbingska i Lund (som jag besöker då och då) verkar lika fin! Ni kan i Sverige vara tacksamma över alla de invandrare som gör ett fantastiskt jobb inom vården.

    • Tack, ja väldigt många bland personalen var invandrare, ofta med mera positiv syn på gamlingar. Men nog krävs det ganska mycket av dem som jobbar med sjuka och dementa. Och man skulle önska dem alla ett högra anseende=status.

  2. Det beror nog på var man jobbar. Som ung undersköterska jobbade jag på Lasarettet hemma och de gamla på långvårdsavdelningarna vårdades som om dom varit personalens egen familj. Chocken blev stor när jag flyttade till Stockholm 1984 och började jobba inom äldrevården och såg baksidan. Outbildad personal, smuts, hårda tag, oengagerad personal, sår som inte lades om på flera dagar, tvångsmatning, gamlingar som duschades var 14:e dag när duschpersonalen kom. Det var så ovärdigt. Jag bytte ställe – samma sak där så jag slutade och återvände aldrig till sjukvården mer.
    Jag vill aldrig aldrig hamna på äldreboende här i stan. Aldrig.

    • Det låter helt otroligt att åldringar 1984 fick så dålig vård. Kan det vara såå illa ännu?
      Du vill aldrig hamna på ett äldreboende i din stad. Det är tufft. Men om man blir dement, var ska man annars tas om hand?? – Jag är medveten om att jag vet alldeles för litet om annat än precis bara mina egna erfarenheter. Skrev en insändare medan min man var på sitt boende och personalen blev så glad att de förstorade upp min text och klistrade upp den på alla avdelningarna.

      • Jag tycker att bra personal ska ha beröm, oftare!
        Skräckupplevelsen var inom psykiatrin i Piteå där de intagna en gång i veckan duschades, kläddes av på deras rum, gick nakna till duschrummet där en blötte ner, en tvålade in och schamponerade, en sköljde av, en torkade, en rollade deo under armarna och sedan språngmarsch tillbaka till rummet. Som ett löpande band. Fruktansvärt.

      • Ja det tror jag också, att få beröm för goda insatser, det ger glädje och smittar av sig.
        Men nog måste väl det mesta på det här området ha blivit mkt bättre. Vi tycker ju nu det är fasansfullt hur man förr behandlades inom mentalvården och där gamla s.a.s. förvarades. Sen hörde man igen Anna Odell berätta. Vad gjordes där för många fel?

  3. Har ingen erfarenhet av äldreboenden, då man läser i tidningarna är det som vanligt mest elände, så klart finns det alldeles utmärkta också med varma människor med både kunskap och empati.
    Tror att ledningen är en viktig bit, att kunna skapa en anda av omtanke, värme och se vad som är viktigt för varje individ. Naturligtvis aldrig tolerera att någon far illa varken psykiskt eller fysiskt.
    Det är ju egentligen ganska naturliga saker men säkert inte det lättaste att få till om det inte finns tillräckligt många händer och tiden blir knapp..

    • Ja i medierna hör man bara om det dåliga. Det gäller ju i alla sammanhang. Ledningen är oerhört viktig tror jag, därifrån smittar det av sig vad som är viktigt och hurdan stämningen blir.

  4. Förutsatt att det finns tillräckligt mycket personal med tillräckligt mycket tid fungerar det säkert bra i de flesta fall, men sparkraven har en förödande inverkan… Och att det finns privata vårdaktörer vars främsta mål är att tjäna pengar till sina aktieägare gör knappast vården bättre. 😦

    • Så är det förstås. Tänker mig att det finns några privata initiativ där man inte tänker bara på pengar utan drivs av vilja att göra gott. Men visst, en kamp är det hela vägen. Och den kampen lär väl få fortsätta.

  5. Beröring tror jag är väldigt central. Glömmer aldrig en film vi såg om ett gammalt par, där den ene bodde på demensboende. Partnern kom ofta dit. Och så låg de på sängen och höll om varann ett tag, som de gjort hemma. Det tror jag går fram när man tappat både minne och ord.

    Ett inbyggt problem är väl sorteringen efter vårdbehov. En väninnas man har tappat talet efter flera stroke. Han är dessutom dement, men förstår vad hon säger och är sig lik f ö. Hon har fått avlastning genom korttidsboende för honom, men då blir det på demensavdelning, där han (förstås) inte alls får ngn stimulans, varken från personal eller medpatienter. Svårt att avgöra exakt hur dement han är, men det är inte därför han behöver boendet. Men – är man dement hamnar man där. 😦

    Man får hoppas att personalen uppmuntras att vara just medmänniskor. För det kan göra skillnad med en klapp på handen.

    • Ja det tror jag också, beröring går fram, förutsatt att den inte av ngt skäl ät motbjudande eller känns närgången. Det låter fantastiskt med paret du berättar om.
      Och nog är det svårt, näst intill omöjligt, att samla ihop patienter så att alla passar varandra.
      Men med små medel kan man, som du säger, göra skillnad. 🙂

  6. Har inte mer erfarenhet av äldreomsorg än det man läser i tidningar, dottern berättar som jobbar inom äldreomsorgen och det en god vän berättat som jobbat där. Jag förstår att omsorgen är alldeles på tok för snål. Men det finns dimensioner. Som jag förstått det får de dementa som beviljats vård på demensboende en riktigt god omsorg. Värre för de dementa som inte beviljas demensboende, samt för de icke dementa men vårdbehövande åldringarna.
    Men jag har förstått att på det äldreboende där dottern jobbar mår gamlingarna fantastiskt bra av att få träffa vårdhundar. Ibland släpper de också in andra djur. Många av de nu äldre har växt upp på bondgårdar och de blir glada över att få träffa hundar, katter, höns, grisar, getter och hästar. Har förstått att äldre hålls friskare längre om de får fortsätta baka bröd efter recept de kan utantill, få kratta grusgångar, rensa ogräs. Det får mig tänka att en del gamla som inte vill bo hemma med enbart hemtjänst som fungerar mer eller mindre bra, borde i relativt frisk tid få ett rätt anpassat äldreboende, som gynnar att behålla friskheten så länge som möjligt.

    • Ja det finns en hel del kunskap på det här stora viktiga området. Tänker mig att -40-50talisterna kommer att kunna driva allt det här i rätt riktning p.g.a. att de generationerna väl lärt sig kräva, vilket -20talisterna inte varit så bra på. Läkare kan ju numera skriva ut recept på natur, att vistelse i natur läker. Där spelar djuren en stor roll.
      Gamlingar blir det nu allt fler av. Stora problem.

  7. Lånade nyss hem en bok av Bodil Jönsson, Leva livet hela livet, utgiven 2015. Där reflekterar hon och hennes medförfattare Maj Rom över vad det är att bli inte bara gammal utan ofta dessutom sjuk, hur man kan undvika tidstjuvar i samband med vård, så inte precis allting hela dagarna tär på det som skulle kunna vara också levnad och eget privatliv för den drabbade. Jag har ännu inte läst mer än innehållsförteckningen och några avsnitt i början – men den ser ut att komma med såväl förståelse och erfarenhet som konkreta förslag till vad man göra för sjuka äldre. (Jag har varit bibliotekarie och har det här i blodet – att ge lästips om vad det vara må …)

  8. Jag har förstått att vården av äldre skiljer sig otroligt mycket från plats till plats. Mina erfarenheter av hemtjänsten är inte goda, personal som talade över huvudet på mor, och talade barnspråk med henne, trots att hon bad dem låta bli. De var slarviga och oaktsamma – men ännu värre var de maktfullkomliga och okunniga cheferna.

    • Ja det är säkert så.Beror säkert antagligen mycket på vem som leder en avdelning. Att de talade barnspråk, det trodde jag ändå att ingen mera gjorde. Olycklig blir man som anhörig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s