gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


16 kommentarer

När doktorn ringer

BloggDoktor
Om man kan skratta åt sig själv kan man ha roligt nu och då i alla fall. Min doktor ringde från Vårdcentralen. Han ville absolut att jag skulle åka in och ta ett blodprov på saltet i kroppen, det som man ska ha en viss mängd av. Jag intar nio kapslar natrium varje dag sedan flera år tillbaka. Det hade gått någon månad sedan senaste provtagning.

Det tog emot. Den ena dagen gick efter den andra. Motigt att beställa färdtjänst och sitta och vänta. Är numera aldrig raskt i kläderna. Det är så skönt att läsa tidningen noga, vattna blommorna, förbereda dagen i lugnt tempo.

Men så kom jag iväg en morgon. Ett stick i armen och ny väntan på färdtjänst.

Nästa dag ringde doktorn och sa att natriumvärdet var på tok för lågt. ”Oroväckande. Vi måste ändra på medicinerna. Vi tar provet på nytt.” Och så frågade han ”hur mår du?”

Jag blev belåten. Jag mår ju inte alls bra. Det har jag inte gjort på länge. Sånt vill man inte tala om, helst inte låtsas om inför sig själv heller. Men visst katten mår jag dåligt. Hur då? Njaa, förutom en helt bottenlös trötthet mår jag småilla från och till, alla dagar. Har jag en hink för ändamålet framför sängen? Nej, men det har varit nära ibland.

”Ja, du får komma i morgon bitti för ny provtagning. Sen ringer jag dig på eftermiddagen och berättar”, sa doktorn.

Ivrigare och snabbare iväg än dagen innan. Jag hade någon diagnos. Inte livsfarlig, men ändå. Jag blir tagen på allvar. Det känns härligt.

Höll mig nära telefon resten av dagen. Hör ju uselt och var rädd att missa. Tror jag inte ens märkte om jag mådde dåligt. Jag var belåten.

Ingen doktor ringde. Jaha, men då ringer han väl nästa morgon. Hörapparaterna i öronen redan kl. 08.

Först kl. 13 ringde han och sa: ”Ditt natriumvärde är nu helt normalt. Det måste ha blivit något misstag. Du behöver inte ändra på någon medicin. Vi ses om ett år. Sköt om dig.”

Blev jag glad? Nej. Vad nu då? Mina störningar är alltså något som hör åldern till. Inbillning? Nej, men det ska tas med jämnmod. Vara urtrött och må illa hör till, liksom en hel del annat. Småttigt, inget alls att tala om…

Så försöker man möblera om i sitt huvud igen. Du är gammal. Det är normalt att ha krämpor. Du har mycket att vara tacksam för ännu. Det blir värre.

Och nu går jag och skrattar åt mig igen.

Annonser


19 kommentarer

Will och hans mamma

Bloggschwalbe
En författare, Will Schwalbe (bilden), berättar i ”Bokklubben vid livets slut” om sin cancersjuka mamma och hur de två går in för att läsa samma böcker och sedan diskutera dem.

Det finns flera söner och döttrar i familjen, men Will är den som har tätast kontakt med mamman. Han är homosexuell och homosexuella söner verkar ha en extra god och innerlig relation till sina mödrar.

Will och mamman hinner läsa många böcker. De mediterar över dem och läsandet möjliggör för dem att återupptäcka sina liv och lära känna varandra närmare.

”Böcker har förmågan att skapa mening och glädje ur kaos och förgängelse.”

Will och hans mamma diskuterar en japansk filosofi kallad Naikan. Den går ut på att lära sig vara tacksam. Om man sitter i en stol ska man tänka på att någon har tillverkat den. Sålt den. Levererat den. Att man själv får avnjuta resultatet. ”Även om de inte hade mig i åtanke­ är jag ändå lyckligt lottad som får möjlighet att sitta i stolen.”

Det låter påklistrat. Men om man lär sig att ofta tänka så, ”blir livet en serie små underverk. Man börjar lägga märke till allt som går bra i ett vanligt liv, istället för allt som går dåligt.”

Det kan inte vara lätt att lyckas med den övningen, annat än för korta stunder. En ung och frisk människa fastnar kanske inte för den här boken, men nu som gammal kan jag tycka att den ger en hel del.

Är själv vid någon sorts gräns just nu. Ta hjälp med vardagliga saker? Neeej, fast nog vore det skönt att få hjälp med matinköp. Nödvändigt eller inte, vet inte.
Hit och dit. Känner inte igen mig.

Talade igen med vännen Birgitta. ”Man har inget att se fram emot”, sa hon. Jag håller med. Att känna sig trött och samtidigt försöka vara kreativ, det fungerar inte. Även om skapandet någon kort stund kan förgylla dagen och skänka kraft en liten stund.

I boken om Wills och hans mamma blir hon allt svagare och dör till slut stilla med familjen runt sig. Mannen och alla barnen. Ett lugnt och vackert slut.

Familjen Schwalbe är amerikaner och allt som skildras i boken om deras ”bokklubb”, är på flera sätt typiskt amerikanskt. Jag upplever ändå att den är tänkvärd.

Det är nog så, att böcker som handlar om sjukdom och död, i varje fall för mig, känns sköna att läsa. De blir som en lugn övning inför det som vi alla vet skall ske. Och för en nittioplussare måste det ju ske ganska så snart.


23 kommentarer

När jag släcker lampan

BloggLampa
Vad är normalt? Vad är vanligt? Det bara händer något hela tiden, inombords. Har lagt mig till med vanor, eller vanorna har lagt sig till med mig. Som att jag varje kväll sedan ett antal månader har en sorts riter. De kommer till mig när jag släcker lampan och skall sova. Då dyker alla mina viktiga, bortgångna personer upp.

Det är mamma och mormor och moster Ella och ”Peja”. ”Peja” har jag nämnt någon gång tidigare i bloggen. Beda hette hon egentligen. Hon gifte sig med min mormors pappa. Det var stor ålderskillnad. Hon var yngre än mormor. Detta skedde på hans 80-årsdag. Det måste ha pratats om det mycket.

De här fyra kvinnorna betydde allt för mig som liten. Den ljuvliga kvinnovärlden, som hade sina sidor.

Mellan dessa fyra fanns det komplikationer av olika slag. Mamma som band mig till en del. Som var avundsjuk på moster Ella. Mormor som hade svårt för ”Peja”. ”Peja” som hängde utanför, men ville vara med. Alla fyra älskade mig.

Jag tackar för dem varje kväll. Vem tackar jag då? Ödet? Gud? Det lutar åt Gud, men inte vet jag hur jag tror.

När jag gått igenom de här fyra kommer jag över till min egen familj. Tackar för alla många goda år. Mycket tog man för givet då. Men vi hade det bra på många vis.

Sen kom vår pojke Lennarts sjukdom och åren 1971–1973 var grymma. Det är länge sen nu. Tacksam över att det gick att fortsätta i livet. Att hitta en annan sorts livskvalitet.

Och så tackar jag för alla vänner. Kan förvånas över att man hann med dem alla. En hel lång rad. Ur helt olika sammanhang. Alla av dem skulle inte ha tyckt om varandra.

Det fattade vi inte när vi var mycket unga. Minns att vi på 40-talet en gång ställde till med stort kalas. Jag var ivrig. Det var modernt med bål. Man blandade olika sorter av alkohol och något till. Vi hade bjudit varenda en vi kände i Åbo. Finsktalande och svensktalande om vartannat. Pratet tog aldrig fart. Det blev en påfrestande kväll. Vi var omaka.

Utåtriktad har jag alltid varit, kanske onödigt mycket. Som en glad hundvalp. Svansen alltid igång så fort. Nu åttio år senare har jag lärt mig att jag inte måste vara med överallt. Tackar nej. Det är skönt det.

Och så kan jag vistas i det förgångna igen. Detta märkvärdiga liv. Jag skulle kunna sitta i timmar, tror jag. Gärna med fotoalbum som man förr höll ordning på. Idag hamnar alla foton i datorn. Inte blir det av att titta på dem där.

Jag skulle kunna sitta och nästan umgås med en i taget. Ställa mig frågorna hur de blev som de blev. Mormors vän tant Sigrid till exempel, med sin stränga man Onni. Han var på ”De rödas” sida under inbördeskriget i Finland. Tant Sigrid kom från Sverige, lärde sig aldrig finska. Hur i all världen fann de varann? Deras döttrar fick finska namn, Annikki och Kerttu. Vad tyckte tant Sigrid om det? I varenda människas liv finns det romanstoff. Men hur i all världen dyker just de här minnena upp?

Jag trivs med allt det här. Har aldrig tråkigt. Lycklig och olycklig i olika perioder. Jag gör en balansräkning och ser att det goda i hög grad överväger det onda.


18 kommentarer

Otroligt, efter alla dessa år

BokBlogg
Livet är märkvärdigt, kan inte låta bli att ständigt förundras. Till exempel berättade jag en gång i en bloggtext om min första skoldag, 1931. Hur jag då blev omkullknuffad av en ett år äldre pojke som sa, att ”vi kallar dig dörren för du är så bred”.

Pojken hette Gunnar och jag kom ihåg honom för att han i tredje klass skrev en dikt i mitt minnesalbum. Man hade sådana, där det för det mesta skrevs enkla dikter som ”livet går i kors och tvärs, så går även denna vers…” Och bredvid versen alltid en bild av en ängel eller något annat vackert. Men Gunnar han diktade själv han.

Att jag minns det här så tydligt beror antagligen på att fallet på skolgården var mitt första slag i livet. Jag var ju van vid att vara lilla gulle och ingen hade någonsin hotat mig.

Nu hade en dotter till denne Gunnar råkat se min blogg och upptäckt namnet på sin far. Hon skrev en kommentar som resulterade i att jag senare skickade min bloggbok till henne. (Bloggboken är egentligen framtagen för mina egna barn och barnbarn.)

Dottern skrev att pappan nu blivit upplivad och letat fram gamla skolfoton. Ja, men det är ju makalöst. För 84 år sedan puttade gossen Gunnar omkull mig. Han författade en dikt och skrev hela sitt namn under den. Och efter alla dessa år…

Något annat som också känts litet märkvärdigt och roligt är att två äldre damer från olika håll i Sverige via en intervju med mig i tidningen Veteranen skrivit och frågat om jag har lust att maila med dem.

Jamen så gärna. Nästan alla mina brevvänner är döda och umgänget med de vanliga lokala vännerna blir allt sällsyntare p.g.a. att vi blivit orörligare och trötta.

Att sitta hemma på baken och umgås med nya bekantskaper som snabbt också de känns som vänner, det är roligt. Vi för nu goda samtal via e-post. Samtal, inget pladder.

”Berätta inte så mycket om det förgångna i bloggen,” manade den ena av dem. ”Berätta om nuet.”

I vardagen känns allt numera så stort, när man inte mera är snabb och orkar så mycket. Som då jag en dag skulle iväg till Hörseltjänst som hjälper till att uppdatera hörapparaterna. Väckning klockan halvsju, men hörde inte signalen. Vaknade halvåtta och fick nästan panik. Det går inte mera att rusa in i badrummet, göra sig i ordning och hasta iväg. Allt mycket väl förberett förvisso, men jag måste gå igenom saker gång på gång. Förvissa mig. Fundera. Nå’t mer att tänka på? Hörapparater, batterier, färdtjänstkort, stav, pengar, nyckel…En lista med allt jag behövde fråga om.

Man klantar till det. Vet inte hur jag betedde mig men lyckades sudda ut vartenda mail ur inkorgen, däribland en faktura som skulle betalas.

Leta rätt på avsändaren på Google, skrolla upp och ner innan jag fann en e-postadress via vilken jag kunde be om en ny faktura. Allt sådant tar på krafterna. Ryggen vill lägga sig platt på sängen. Jag känner mig gammal.

Samtidigt är jag väldigt tacksam över att ännu vara klar i knoppen. För när den inte alls funkar mer, då först blir det riktigt besvärligt.

I tidningarna står det varje dag om gamlingar som inte mera klarar sig själva, men heller inte får plats på något äldreboende. Åldrandet innebär att hela tiden lära sig leva med fler handikapp. Utan att knota. Att inse att allt det hör till. Det är inga lätta läxor.


4 kommentarer

Minnenas promenad

DorritMinnenas
Passerar varje dag ett hus på min gata, där jag haft nära, goda vänner i både A- och B-trapporna. I snart femton år, sedan jag flyttade till min lägenhet, har jag travat här. Det blir en minnenas, dagliga promenad.

På en bänk utanför satt nästan varje dag året runt en märklig man. Stor och tjock, såg ut för att vara sådär 20 år yngre än jag.

Jag kände att hans blickar följde mig. En dag efter ett år sådär, stannade jag till och sa nånting till honom. Han tittade på mig, men svarade inte.

Jag hade sett honom tillsammans med andra gubbar nu och då, och visste att han både kunde se, höra och prata. En sällsam figur. Stoff till en novell.

Ibland var jag besvärad av hans blickar. Det hände att jag gick en omväg.

Måntro hade han varit ensam hela livet? Att han inte hade några barn, det kände jag mig säker på. En hustru någon gång, eller en sambo?

Det är fina hus längs gatan. Mannen måste ha haft råd att köpa sin lägenhet en gång, kanske när husen byggdes på 1950-talet. Då var lägenheterna ännu inte så dyra. Varför utgår jag ifrån att han var pank?

Vad hade han arbetat med måntro? Hur hade han vuxit upp? Var han olycklig? Varseblev att jag nu inte sett honom på ett bra tag.

I samma trappa bodde också en nära god vän, Stina. Lärde känna henne 1963. Vi umgicks regelbundet medan hennes familj bodde i en villa nära oss. Det blev skilsmässa där och Stina flyttade till en lägenhet. Deras två barn var då utflugna.

Det var Stina jag tyckte om. Mannen var putslustig, hade en position, men var svår att begripa sig på. Stina var sex år äldre än jag och kom också hon från en kvinnovärld. En ensam mamma och fyra ogifta mostrar. Stina hade ett behov av att prata om uppväxten och om skilsmässan. Maken svek henne för en ung och vacker kvinna. De sista åren blev hon så glad då jag dök upp. Sedan ett antal år är hon borta.

I B-trappan bodde min andra vän, Maja. Tio år äldre än jag. Familjerådgivare. Hon hade blivit änka två gånger i unga år. Fyra barn tillhörande olika kullar. Små inkomster. Helt otroligt duktig. Hon bodde i en liten tvåa. Hade fina arvemöbler hemifrån. Hon kallade rummet för salongen.

Maja jämrade sig aldrig över sitt eget, ville tvärtom alltid lyssna och hjälpa. Det var nästan så att man önskade att man hade något problem, som hon fick ägna sig åt.

Nu är det tomt på gatan. Stina, Maja och antagligen också den tjocke mannen är borta.

Ett litet tag till travar jag på. Vad händer sen? Av jord är du kommen, jord skall du…Nog är det svårt att fatta. Och vad är meningen med alltihop?

I TV-programmet ”Min sanning” fick författaren Horace Engdahl frågan ”Vad tror du är meningen med våra liv?”

Han tänkte i några sekunder och sa sen ungefär så här: Meningen är att komma fram till att allting är gott. En summering av allt livet fört med sig. Att lära sig se det goda även i det som varit svårt.


20 kommentarer

En nyårsafton att vara tacksam för

BloggNyar
Om jag berättar om min nyårsafton 2015 så låter den torftig, men den var härlig. Jag satt i nattlinne och morgonrock och åt en djupfryst fiskgratäng med grönsaker, till det kranvatten och därefter ostkaka med hallonkvarg som dessert. Inte låter det festligt, men jag mådde så bra av det.

Jag varvade mellan radio och TV och böcker och dator. Såg på SVT Play det senaste avsnittet av Weissensee och blev oerhört berörd. Tvungen att stänga av ljudet. För grymt annars.

Läste Maja Hagermans bok Käraste Herman, om Herman Lundborg, professor och chef för statens institut för rashygien. Enorm research har hon gjort, författarinnan. Och så otroligt intressant om hans liv och hans relation till en kvinna som han fick barn med. Kvinnan, Maria, som ansågs tillhöra den ”sämre rasen”.

Sen ner i ”livmoderstolen” framför TVn. Tittade på ett jubileumsprogram med ett norskt dansband. Jamen, det har jag då aldrig förut gjort. Levde mig in i de småtjocka glada gubbarna, knappast mycket äldre än min son och jag undrade, hur mån tro de mår? De såg glada ut. De har väl haft liv på ont och gott, som vi alla.

En nyårsafton att vara tacksam för. Hyfsat frisk, i mitt varma bo. Tät kontakt med barn och barnbarn.

Och reflektioner över hur väldigt många som är borta. En del saknar jag mycket. I tanken kommer de nära. ”Minnet är en av själens vackraste realiteter”, läste jag. ”Man kan återbesöka sitt förflutna”.

Det är som om livet blir helare, när man i minnet samlar ihop allt. Man kan där bygga upp en hel värld. Författaren och filosofen Albert Camus lär ha sagt, att efter en dag i världen kan man dra sig tillbaka och leva i ensamhet, men ändå ha kvar dagens upplevelser att tolka. Det händer så mycket som vi inte är medvetna om medan allt pågår. Att minnas och tänka ger djup åt upplevelserna. Vi hittar en mening.

Tog fram dagböcker från 1960-talet och läste igenom de nyårsaftnarna. Stora kalas. Inte ofta hemma hos oss, men oj så påkostat. Drink och trerätters ståtliga middagar och kaffe med tillbehör och champagne på slutet. Ja ibland förekom det till och med nattamat. Sånt vansinne, känns det nu som.

Vi var unga och friska och starka då. Men ytliga.

Nej, även om det har sina sidor att bli gammal, så är livet rikare nu. Så är det nog.


17 kommentarer

Att känna ömhet

BloggOmhet
En vän skriver en kommentar till min förra bloggtext och citerar en gammal man: ”Det viktigaste mot slutet är ömheten.”

Ömhet. Jaa det är sköna stunder, både då man känner ömhet för någon eller själv är föremål för sådan. Och det får ju tyvärr inte alla uppleva.

Synonymer till ömhet är kärleksfullhet, värme, tillgivenhet, innerlighet. ”Tillgivenhet är värd mer än sympati eller vänskap”, enligt Wikipedia.

Stunder av ömhet är stunder av ro, tänker jag mig. Ömhet kräver tid. Att stillna.

Lyssnade på konstnären Lars Lerins Vinterprat i radion. För honom kan man känna ömhet när han blottar sig själv. När han vill så mycket gott. Han målar underbara tavlor. Mellan honom och hans mamma finns en varm relation med mycket ömhet.

Men han har ingen ro. Han kastar sig iväg mot nya mål hela tiden och sviker folk på vägen. Han hade hund en kort tid, men den behövde honom för mycket. Den gjorde honom orolig.

För människor som är starka och mår bra, känner man ingen ömhet. Är det så? De behöver den inte. Ömhet känner vi ofta för någon det är synd om.

Tänker på sångerskan Barbro Hörbergs visa om uteliggaren. ”Kära älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till?”. Fyllot på bänken. Hur mycket ömhet får han uppleva? Ja visst kan man känna ömhet för en utslagen, där inga ambivalenser finns i vägen.

Vi känner ömhet för våra barn. Extra mycket då de har somnat. Jag kände stor ömhet för vår pojke Lennart, som dog. Den var blandad med många, andra svåra känslor.

Ömhet i mitt liv som barn? Där associerar jag mest till min mormor Elin. Hon var den gamla tidens mormor som alltid hade tid. Hennes blick. Hennes kärlek. Jag tror hon tyckte det var litet synd om mig, då mamma utbildade sig i Helsingfors och vi bodde i Åbo. Min mammas ömhet fanns alltid där, men den förtogs litet av hennes inre oro.

Vi känner lättare ömhet för de små, för en hundvalp. Vi känner inte lika lätt ömhet för en nerkissad gamling, som verkligen skulle behöva det.

Vad jag önskar att jag hade visat större ömhet för mamma då jag 1965 besökte henne sista gången i Åbo. Då var hon ett problem för mig. Idag känner jag enorm ömhet för henne.

Dem man vill beskydda känner man ömhet för. Hur mycket ömhet orkar vårdpersonalen med, på sina arbetsplatser? Ömhet kan lindra oerhört mycket.

Behöver ömhet innebära kärlek? Det är väl kärlek i botten, för att vi ska ha förmåga till ömhet.

Man kan vrida och vända på allting. Allt har så många sidor.

Såg härom kvällen i TV en film om en ensam krokryggig äldre man på en ö vid norska kusten. Man såg honom streta på med jorden och med fiske. ”Varje årtag på vattnet är som meditation”, sa han. Han kände ömhet för naturen.

Om man satt i himlen och tittade ner, kunde man kanske känna ömhet för nästan alla. När man skulle se hur varje individ kämpar. Vill bli älskad, vill vara duktig. Misslyckas.

Vi är alla ofullkomliga. Vi har många skavanker. Som Strindberg sa: ”Det är synd om människorna.”