Vännen Ulla ringde igen. Senast grunnade vi över stolthet. Nu ville hon prata empati. Är det något man kan lära sig, eller är det medfött?
Utan empati har man knappast riktig kontakt med andra. Man möts på ytan, svarar på tilltal, men helt utan engagemang.
Det känns inte meningsfullt. Att vara empatisk betyder väl att både ge och få. Att vara empatisk kan man se som en gåva.
Måste man tycka mycket om den man hyser medkänsla med? Nej, jag märker att man, särskilt nu som gammal, kan leva sig in i en otrevlig, obehaglig människa också. Man kan förstå och känna med den personen, utan att tycka om hen.
Om man ser någon lida, som man ogillar. Visst kan man hysa medkänsla.
Så satt vi där igen och funderade. Att vara empatisk är att kunna leva sig in i någon annan.
En försvarsadvokat – hen kan säkert hysa empati för skurken hen försvarar.
Flyktingar som kommer till oss. Vi kan känna empati med dem i tanken. Kognitiv empati s.a.s. Men har vi förmågan att hysa empati på bredden? Kan man hysa medkänsla för många på en gång? Det kan man väl.
Ju mer man funderar, dess vidare känner man att begreppet är.
Hörde i radion om en motorcyklist, som på en bensinmack fick kontakt med ett gäng tuffa mc-killar. Inga snälla gossar, men något med motorcyklarna förenade dem för stunden.
Så är det med mattar och hussar på hundpromenaderna också. En vovve som skadats kan skapa en stark medkänsla och sympati, vilt främmande människor emellan.
Skådespelare då, de måste ju leva sig in i sina roller. Betyder det att de också automatiskt lever sig in i sina medmänniskor?
Det är väl inte så säkert. De kan vara självcentrerade till max. Självupptagna. Men inlevelseförmåga måste de ha, med den roll de ska gestalta.
Kan man lära sig empati helt utan anlag? Kanske har de flesta av oss ändå vissa anlag för inlevelse. Det får man hoppas.
Att lyssna, det är viktigt. Att lyssna på riktigt. Att ta del av. Att tänka efter. Det är ganska många som inte alls lyssnar, bara väntar på sin tur att få säga något.
Ett underbart exempel på empati presenterades i programmet Tendens i P1.
En ung kvinna kände starkt med alla många tiggare i Göteborg. Hon stod inte ut med att inget kunna göra för dem.
Hon hittade på att skapa två sångkörer, en med tio tiggare och en med nio givare.
Det var språksvårigheter, men inte värre än att de möttes och sjöng, och nu skall det vara någon sorts uppträdande eller om det gjordes en film av det hela.
De tio tiggarna och de nio givarna möttes på riktigt. En av kvinnorna spelade romsk musik, några av givarna började dansa och efter en stund deltog alla.
Empati, medkänsla. Så jobbigt ibland, men så viktigt.
gammelmormorn 
21 augusti, 2014 kl. 23:00
Ja empati är viktigt. Jag tror att det kanske är något vi får både genom arv och miljö. Små barn kan i rent oförstånd plåga djur, t ex insekter. Men de lär sig förstå då vi vuxna förklarar varför de inte får göra så. De slår sina syskon många, många gånger och får de ständiga tillrättavisningarna. Det här är också en övning i att få empati för andra.
Men det finns också psykopater bland oss. Som helt enkelt saknar empatisk förmåga. De förstår den helt enkelt inte. Kan inte lära sig förmågan heller. En del personer har störda beteenden och agerar därmed hemskt emot medmänniskor, djur och natur. Men det finns medfödd psykopati där personen inte kunnat lära sig empati trots en kärleksfull uppfostran, tack vare att förmågan helt enkelt inte finns. Otäckt men sant. Åtminstone kan man inte idag lösa gåtan till varför vissa av oss inte kan bli tränade till/lära oss empatisk förmåga.
Det finns någon statistik som säger att vi alla känner till någon psykopat (vare sig vi vet om att hen är psykopat eller inte). Så pass vanligt är det alltså.
Kramis
PS Vad ska du och din vän diskutera nästa gång, då ni avverkat stolthet och empati? Rolig idé iaf, som väcker många tankar
22 augusti, 2014 kl. 09:06
Ja du har så rätt i allt, ibland vill man inte ens veta om, eller komma ihåg, hur mångfacetterat livet faktiskt är. Teman att fundera över dyker hela tiden upp, ibland fångar man dem, sen glöms de bort för något annat som dök upp. Ibland tänker jag, att nu kommer jag inte att komma på något mer alls. Pust så trött. Och så kanske en piggare dag igen.
22 augusti, 2014 kl. 10:46
Kom nu på att när man blir gammal blir man också skörare, man vill gärna gulla till det, man vill se det goda hos människorna. Till all lycka är ju ändå de flesta också hyggliga, kärleksfulla, snälla. Annars skulle ju vi alla gå under.
Men nu som gammal (talar bara för mig själv förstås) vill man möta värme, leenden, godhet. Livet är nog tufft ändå.
Suck!