Hjärta och smärta

Passerade ett loppis en dag. Ingen risk för att jag ska gå och fastna för något, men det var roligt att titta.

En pryl fick mig att fantisera. Det var ett grönmålat hjärta i trä, med anvisningar om vilket humör ”min fru” var på.

Man kunde föra en visare mot det man tyckte passade för stunden. Glad, arg, kär, kelig, sur o.s.v.

Såå gammeldags tänkte jag. Nu då man umgås per sms eller på alla många sociala medier.

På 40-talet som nygift kanske jag hade köpt ett sådant hjärta och tänkt att nu ska vi skoja med varann, min man och jag.

Hade han varit med på noterna? Nej, han var nog inte den sorten.

Men om man är lekfull och har en bra relation, kanske man kunde ha kul ett litet tag. Åtminstone så länge förälskelseperioden pågår. Så länge man är just lekfull.

Om det är hustrun som fört visaren kan hon visa för sin partner vilket humör hon är på. Han kan kolla läget och agera utifrån rapporten.

Om hon fört visaren till ”kelig”, blir han glad. Om pilen visar på sur går det att gnabbas om det eller reda ut orsaken.

Om det är han som för pilen och den pekar på att hon verkar sur, då vill hon kanske reda upp saken. Eller så är hon verkligen sur och tänker ilsket att han måste veta varför…

Men vad härligt det vore om många kunde kommunicera på så här enkla vis. Om det kunde locka till glada skratt. Det behöver vi. Alla.

Det är svårt det här livet. Rysligt svårt. Vill vi att det ska vara lätt?

Nej, det är väl så, att för att mogna, måste vi gå igenom motigheter och svårigheter av alla de slag.

Och om man får nå hög ålder känns det ju faktiskt väldigt bra, då man känner att man vuxit. Mognat.

Fast nu på gamla da’r kan jag ändå tro att idén med trähjärtat kunde få en ny vår att blomma upp en dag.

Om HON tänker att han är bra go i alla fall min gubbe.

Om HAN kanske slås av roliga minnen.

Om loppisprylen blev såld på vet jag inte.

De kan konsten

Fortsätter att filosofera över åldrandet. Har de senaste dagarna fått flera exempel på 90-plussare som kan konsten.

En är en ganska färsk ”bloggvän”, Kerstin 92 år. Hon vill fortsätta LEVA, hon tycker 92 år rentav är en skön ålder. Hon lär sig något nytt varje dag. Jag tror inte hon så ofta låter tiden rinna som jag gör.

Så ringde mig en 92-årig Linnea. Hon är sedan mycket länge rätt så handikappad. Hon bor i sitt barndomshem, i en gammal villa om flera våningar.

Numera sitter hon i rullstol och kommer inte ofta ut på något kulturellt eller annat. En hel del hemhjälp, anordningar m.m.

Men nu hade hon med ledsagare varit på ett föredrag med musik och hon var helt begeistrad. Och livslust har hon.

Ytterligare en dam, 90 år gammal, var på en restaurang i Köpenhamn. En av mina vänner träffade henne där. Den äldre damen hade beställt in en elefantöl och en snaps till maten. Bara en så’n sak…

Hon var på genomresa i Köpenhamn, för att nästa dag flyga till USA. Hon brukade göra sådana resor ett par gånger om året.

Hon hade berättat mycket och verkat helt opåverkad av sin ålder. Fräsch och stiligt klädd. Ja, där fanns det krafter och säkert en del pengar också.

Så den riksbekanta Dagny Carlsson, 102 år, krönikör m.m. Kristallklar i huvudet och ganska så frisk i övrigt.

Imponerad blir man också av den 90-åriga dam i Malmö, som krönts till ”Årets Baddare 2014”. Det innebär att hon har årskort till havsbadet vinter som sommar. Varenda dag i plurret och för kallt är det aldrig.

De här urpigga åldringarna rubbar mina cirklar. De vill alltså så gärna leva. De vill lära sig mera. ”Det är ju härligt att man får leva”, säger rullstols-Linnea.

Så då får väl jag sluta stöna. Har tänkt att nu behöver man inte lära sig så mycket mera. Nu kan man nästan ge upp. Nu får man slappa.

MEN – i stället ska man tänka, att allt man ännu hinner ta del av och snappa upp och lära, det ska man applådera.

När vi kommer till världen, då måste vi och vill vi lära oss nya konster hela tiden.

När vi blir gamla, då måste vi, ja vi måste lära oss att hantera gamlingslivet.

Men entusiastisk? Det lyckas jag nog inte så ofta vara.

Vi förändras med åren

En kväll såg jag ett program på Kunskapskanalen där en panel med bl.a. olika doktorer diskuterade åldrandet. Exempelvis deltog läkaren Barbro Westerholm (bilden), tillika äldrepolitisk talesperson för Folkpartiet.

Hon fick frågan: Hur vill du att man ska vara som åldring?

Barbro Westerholm svarade: ”Man skall vara någon.”

Hur värderar vi ordet ”någon”? En läkare och tidigare medicinalråd? Alla är vi någon, men om vi inte har någon titel är det på ett vis inte lika lätt att veta vem vi är.

De yngre deltagarna försökte tänka sig in i sitt åldrande, men det är svårare än man tror.

”Jag vill att jag ska ha samma intressen som nu” – ungefär så sa flera av dem.

Om man har något smalt särintresse tänker jag mig att man gärna fortsätter.

Men annars tror jag att man förändras. Att man förvånar sig över att man varit så ivrig med något, som nu känns helt ointressant.

Och huruvida man vill bo ensam, eller dela bostad med någon. Det växlar det också. Det är skönt att vara solo, men det kommer ensamma stunder med oro.

Och vem i all världen är jag då? Ibland vet man inte det heller.

I Sydsvenskan efterlyser man ”pratglada svenskar”, som på ideell basis kan träffa invandrare och samtala med dem. De läser SFI, Svenskundervisning för invandrare, och behöver konversatörer som pratar vardagssvenska med dem.

Skrev att jag gärna kommer och att jag är 89 år. Tänkte att det kanske skrämmer bort dem. Äldre har ofta kraxiga tunna röster, men min röst anses bärande. Finlandssvenskan, som i viss mån sitter i ännu efter över sextio år i Sverige, den är tydlig.

Och nu fick jag svar. Är välkommen att delta på ett café en gång i veckan. Spännande. Ännu dock inget bestämt datum.

Så fick jag ett mail av en vän med följande lilla historia.
”A four-year-old child whose next door neighbor was an elderly gentleman who had recently lost his wife. Upon seeing the man cry the little boy went into the old gentleman’s yard, climbed onto his lap and just sat there. When his mother asked him what he had said to the neighbor the little boy said, ‘Nothing. I just helped him cry.”

Om historien är sann var det ett klokt litet barn. Att fälla tårar behöver en del hjälp med, ja.

Klarare och tydligare med åren

Nyligen satt min vän Gunnel och jag och diskuterade åldrandet ännu en gång. För det pågår nya, inte alltid välkomna, processer inom en, det kan inte hjälpas.

Jag har försökt bortförklara dem. Velat se det som något tillfälligt, något störande som ska gå över.

Något positivt kanske också?

Man får ju ny syn på en massa saker. Man upplever det mesta på annorlunda vis. Man kan plötsligt bli tacksam för något man såg som en motgång när det hände, för man inser plötsligt att det medförde något bra för en i långa loppet.

Sociologiprofessor Lars Tornstam, forskare vid Uppsala universitet, beskriver åldrandet som en perspektivförskjutning från en materialistisk och rationell syn på livet till en mer transcendental, något bortom det välkända och beprövade. Gerotranscendens kallar han det.

Han säger att man lär känna sig själv bättre. Man väljer bort en del av det man ägnat intresse åt tidigare. Man blir mer sparsmakad. Det duger inte mera att bara sitta och tramsa.

För min del omvärderar jag mycket. Allt blir klarare, tydligare.

I det hela ingår försoning. Jag känner det ibland som att man kryper in i en annans huvud och förstår precis hur hen tänkte.

Inte hade jag vett att vara glad över det och det, tänker jag. Har tagit saker för givna. Nu blir det plötsligt stort och skarpt och tydligt. Ja nog får jag vara tacksam för mycket.

Och detta att kunna vara solo och låta tiden flyta, utan att man måste tvinga sig till något eller åtgärda. Att man visserligen kanske ännu nyfiket lyssnar på nyheterna, följer med i den politiska debatten och får sina ryck. Men det mesta får följande generationer ta hand om. Man får ligga kvar i sköna stolen och låta tiden rinna…

Gunnel tycker att livet på en del vis blivit enklare. Man behöver inte mera ta så stort ansvar. Jag tycker man förlorar kontrollen. På alla plan, bl.a. för att man är så rädd att ramla.

Vi äldre bestämmer oss för att försöka vara litet tappra. Tacksamma. Nöjda.

Vet inte om det finns så många andra runt 90 år och äldre som läser bloggar. De som är 70–80 år känner ännu inte igen sig i mina texter.

En 70-åring är ännu blodung i mina ögon. De nästan tjugo år som gått sedan dess har satt spår. Det är ju självklart.

Men härligt är det att få träffa vänner i olika åldrar. Ja, bara det att ha vänner är en lycka.

Växeln hallå hallå

Sydsvenskan berättar i en artikel om hur vi reagerar i telefonköer. Hade just suttit halvgalen i nästan tjugo minuter i en sådan, då jag läste texten.

Analysföretaget Silentium visar med en undersökning att yngre personer har lättare för att underhålla sig under väntetiden. Att de äldre oftare slänger på luren.

Vi äldre förväntas nog ofta vara tålmodigare än unga, men de unga fördriver tiden med exempelvis musik eller sociala medier. De gör många saker samtidigt. Vi gamlingar är ängsligare och sitter och väntar och tiden kryper.

Enligt undersökningen uppskattar alla åldrar om de får svar på sina frågor av en norrlänning. Norrländskan anses förtroendeingivande. De talar i regel i långsamt tempo.

Har själv alltid varit otålig och haft svårt för väntetider, och det blir bara värre med åren.

Dels blir trötta kroppen, arga ryggen, plågsamma. Dels hör man dåligt och är beroende av en fast telefon och kan inte lägga sig pladask eller ändra läge.

Och så musiken som många bjuder på som vänteunderhållning. Hetsig, hemsk musik istället för lugnande. Erik Satie föreslår jag.
Förstås för döva öron.

VD:n på Silentium, Johan Talenti, säger att nöjdheten med väntetider ökar överlag, men att det beror på att folk blir vana vid dålig service…

Så läste jag också en solskenshistoria i min tidning. Den världsberömda violinisten Yamei Yu GLÖMDE sin violin på ett Öresundståg, men fick tillbaka den.

Hur kan man glömma en violin på hatthyllan när man hoppar av tåget? En ”Francesco Gofriller från 1700-talet, värd runt 3,5 miljoner kronor”? Det går inte att fatta.

Kanske var hon nyförälskad, tänker jag. Bortkollrad.

Med hjälp av Skånetrafikens chattfunktion hittade tågpersonalen dyrgripen och återlämnade den till ägarinnan.

Hur nära var det inte att Yamei Yus liv kanske skulle ha blivit en katastrof. Hur farligt är det inte att leva…

Gripande skildring

Läste boken ”Vi var alltid beredda” av Annika Koldenius. Den handlar om familjens sex veckor gamla son Sam, som måste opereras omedelbart, annars skulle han dö.

”Under de första åren fick han en ny lever tre gånger, han opererades ännu fler, till sist fick han en hjärnblödning. Sen blev han Mirakelpojken som verkade överleva allt.”

Det är en fantastisk skildring av familjens liv. De fick tre barn till. Föräldrarna förvärvsarbetade och klarade av ofattbart mycket mitt i allt det här.

Syskonen sökte sig till varann. ”Sent på kvällen går vi in till barnen när de sover. De ligger i Sixtens säng alla tre. De vill inte sova i sina egna sängar i sina egna rum. Så har det varit sedan Sam blev sjuk och inte fick komma hem för att sova.”

Annika Koldenius berättar om en skolavslutning efter att Sam dött. Hur hon avskyr att prästen och rektorn talar om Sam, som om de hade rätt till det. Man gör alltid fel på något vis. Att inte nämna Sam, kunde ju känts som att nonchalera. Nu kändes det så fel att tala om och berömma honom.

Mamma Annika vill inte erkänna att Sam är död. Makarna har också helt olika syn på att ha en grav. Pappa Jon åker till graven, mamma Annika vill inte med.

Och allt påminner mig om min egen familj, i liknande sits. Detta att man sörjer på olika vis. Detta att den ena inte orkar se sanningen, eller i alla fall kämpar för att slippa vara medveten om den. Att den andra vill prata om bara just det – om sjukdomen och döden.

På den tiden vår yngsta pojke var sjuk var döden ännu tabu. På sjukhuset erbjöd mig läkarna tabletter, så att jag skulle vara lugn. Det ville jag inte ha. Hemma fick jag inte prata, de äldre syskonen fick jag inte oroa, vänner klarade det inte.

Jo en vän – Anna-Stina – hon fanns alltid där det sista året. Hon lät mig gråta när jag gjorde det. Hon lät mig vara hoppfull in absurdum när jag var det. Hon betydde mycket och vi är ännu mycket nära vänner.

Annika Koldenius ville inte fatta att Sam måste dö, trots hans många svåra sjukdomar skulle han vara Mirakelpojken som överlevde.

”Vi lurade oss själva, vi trodde han skulle klara sig fast vi visste att det var kört. För det skulle varit outhärdligt att veta och sitta där då.”

Här skiljer jag mig mycket från författaren. Mot slutet hoppades jag, önskade jag, att vår Lennart SKULLE få dö.

Min fasa var att han skulle bli blind och lam. Han hade metastaser överallt, men i tanken var han helt klar.

Så att när han tog sitt sista andetag, kände jag oerhörd lättnad. En lättnad som satt i tre, fyra veckor, innan sorgen slog till på nytt.

Sorgen lever kvar inom mig. Varenda kväll sedan han dog, den 13 mars 1973, ägnar jag en stund åt den. Ser olika bilder, olika åldrar. Minns olika episoder.

Vi reagerar alla olika på allt det svåra vi är med om i livet. Men idag får man mera stöd, bättre hjälp, för ämnet döden är inte mera är tabu. Man behöver den hjälpen.

Om människors lika värde

Programmet Tendens i P1 handlade en vecka om orättvisor i cancervården. Om en socioekonomisk snedvridning. Om att lågutbildade och fattiga får mycket sämre cancervård.

Alla människors lika värde. Det är något som gäller utan diskussion. Men vad är då det, MÄNNISKORVÄRDET, att vi som människor alla har lika värde? På ett plan har vi det. Ja.

Men hur mäter vi det i våra liv? Ser för mig oss under min skoltid på 1920–1930-talet. Flickorna stod utmed ena väggen och pojkarna utmed den andra. Det var de söta flickorna som blev uppbjudna, de andra fick stå kvar. Inte kände vi oss lika värda.

Patienter på läkarbesök. En del är alerta, har lätt för att uttrycka sig, har tagit reda på mycket och vet en del om vad de kan kräva. För andra känns hela sjukhusvärlden bara kuslig och främmande och hemsk.

Om man som barn blivit älskad och fått tillit till livet, har man lätt för att känna tillit nästan överallt. Man tror doktorn om gott. Man tror alla hjälpare om gott.

Det kan förstås resultera i att man tror även skurkar om gott. Men TILLIT är något så viktigt och stort. Och många har inte det.

Har just läst en bok av doktor Åke Lasson, boken heter ”Blicken”. Den handlar om patienter, om livet och om döden.

Av boken framgår hur oerhört svårt det kan vara för en läkare, att möta en ny patient och skapa förtroende, ställa diagnoser och att delge dystra hopplösa besked.

I radioprogrammet Tendens hörde man upprörda röster om hur anhöriga blivit behandlade och nonchalerade. Om en gammal svårt sjuk mamma som borde fått enskilt rum med mera. Om möten som inte blev bra. Varför blev det så?

Jag tror inte personalen på sjukhusen vill annat än att alla ska få lika bra vård. Men vi är inte opåverkade av hur vi bemöts, inte någon av oss. Inte patienten, men inte heller personalen.

Dr Åke Lasson berättar mycket om detta i sin bok. Hur det kan ta tid att få kontakt. Att få patienten att gå med på en behandling.

Hur berättar man för en människa att hon ska dö? Hur ska man kunna ge hopp, i en hopplös situation?

Han beskriver mötet med en sexårig flicka som frågar honom: ”Kommer pappa att dö”?

Och han måste då svara ”ja han kommer att dö”, och flickans ögon är ”vidöppna och svarta, utan botten”.

Det är tufft. Det är svårt. Jag tror att de allra flesta läkare verkligen vill göra gott. Men att inom en begränsad, ibland kort tid, kunna förmedla inkännande och empati, det tror jag inte så många klarar av.

Därför blir man glad av Åke Lassons bok. Hans skildring av arbetet i operationssalen är så levande, att man tycker man är med.

Jag vet inte om boken kanske betecknas som en roman, men den känns i högsta grad självupplevd.

Minnen från tidigt 60-tal

Det har gått ett antal program på TV som varit tillbakablickar på olika år, nu senast handlade det om 1962. Det avsnittet visades samtidigt som utfrågningen av Jimmie Åkesson pågick. Började lyssna på honom, men bläddrade över till ettan och blev snabbt nostalgisk och fundersam.

1962, jag var då ännu inte fyrtio år*. Vi bodde i Göteborg.

Plötsligt vällde det över mig minnen från den tiden och jag tyckte nu att det var alldeles kolossalt vad jag ännu då var barnslig.

Dagarna var överfyllda av familjen. Vid sidan om det vänner och representationsplikter ute eller hemma.

Visst minns jag Kubakrisen som något som kändes overkligt. Hot om kärnvapenkrig. Visst minns jag politiker och figurer och namn som var på tapeten.

En astronaut snurrade tre varv runt jorden. Neurosedynskandalen. Det kom en bok som förespråkade friare sexualitet. Nioårig grundskola skulle införas.

Men inte höll jag mig välinformerad, knappast lyssnade jag på nyheter mera än en gång om dagen. Tror vi skaffade oss TV först det året.

”Hylands Hörna” hade premiär, sändning onsdagar och lördagar. Namn som Simon Brehm och Carl-Gustaf Lindstedt som ”Gubben i lådan”. Samma år start för ”Fråga Lund” ett program där de lärde i Lund svarade på frågor, under ledning av Jan-Öjvind Swahn.

Så oerhört många snabba minnen rann förbi. Fastnade för hur jag själv agerade på den tiden.

Kastruller. Matlagning, Bakning. Uppköp med buss långa vägar till Mölndal utanför Göteborg. Där fick man handla en påse kött för 15 kronor.

En sådan påse räckte till många middagar. Man frös ner, kokade, lagade. Det var första året vi hade frys.

Jag sydde då ännu mycket av barnens kläder. Många misslyckanden, men också några succéer.

Jämför med dagens unga och tänker att de är oerhört mycket mera allmänbildade och medvetna.

Tycker nu att många av oss var helt bakom flötet. För inte var det bara jag som slukades upp av hemvävdheten.

Då upplever jag dagens unga som alerta och mogna.

På många vis har deras liv blivit lätthanterligare kanske, men så oerhört mycket mera stress de också utsätts för.

Ja, det var en förunderligt stark upplevelse att plötsligt dimpa ner i 60-talet. Och det har gått över femtio år sedan dess.

Är glad över att ha fått hänga med så här långt. Få vara med om allt det tekniska nya, fastän man inte begriper mycket av det.

Man begriper inte, men det är till stor glädje.

*Bilden togs något tidigare än 1962.