Starka känslor

Sverige har haft fred i 200 år. Det är något underbart. Ute i världen mullrar det. Nog så obehagligt.

Finland var under 1900-talet indraget i flera krig. Under Finska vinterkriget mot Sovjetunionen, 1939–1940, var jag ännu för ung för att delta, men senare, efter att ha tagit studenten, var jag lotta på ett luftvärnsbatteri under andra världskriget. Dock var jag aldrig vid östfronten.

Ännu lever några tusen krigsveteraner från den tiden, varav jag är en. Vi har alla mer eller mindre tunga minnen kvar.

Klockan 11.00 varje julafton aktiveras några små celler någonstans i min hjärna, så att jag blir högstämd och faller i gråt.

Då utlyses julfreden i Åbo stad och då bångar Åbo domkyrka tolv mäktiga slag. På Gamla stortorget nära kyrkan hålls en ceremoni. Detta har man kunnat se direkt i svensk TV sedan 1986. Vad många idag inte vet, är att Finland tillhörde Sverige under 650 år.

Utlysandet av julfreden är historiskt en unik tradition. Den traditionen har bibehållits så gott som obruten ända från medeltiden. Den har inte direkt med krig och fred att göra. Det handlar om frid.

Efter att julfreden utlysts upphörde förr handeln och annat vardagligt arbete. Domar som utdömdes för förseelser som skedde under julen var strängare än annars. Det behövdes begränsningar för att bevara samhällsfriden, ansåg man.

Ack, om det ändå hade haft effekt.

Det är oftast bistert kallt under ceremonin. Marken är vit. Tjocka skinnmössor på många av de tusentals deltagarna.

Man ser olika akademibyggnader, man ser två militärorkestrar och man ser hundratals, kanske tusentals Åbobor, som kommit för att lyssna och ta in julen så här.

Och man ser, tycker jag, ett bistert folk. Ett folk, som för inte så länge sedan varit ute i krig.

Som liten stod jag varje julafton där i skaran tillsammans med mormor och mamma. Vi höll varandra i hand.

Det var kallt. Vi frös. Jag förstod inte sammanhanget, men upplevde det starkt. Där fanns allvar. Fara. Högtid. Något stort.

Man sjunger nationalsången Vårt land…varannan vers på finska, varannan på svenska. Man spelar Björneborgarnas marsch.

Och jag gråter vid TV:n genom hela ceremonin. En så skön gråt.

Måtte vi människor förskonas från fler krig.

Foto: Wikipedia.

Förnimmelser av jular som varit

Förnimmelser. Det ordet kommer för mig då jag läser Nobelpristagaren Patrick Mondiano. Han radar upp gatuadresser och namn. Om man inte är totalt uppmärksam hela tiden, vet man inte vad texten handlar om. Det är finstilta skildringar av ett nu. Det handlar om förnimmelser.

Det ordet fick mig att associera till gångna jular. Det är många olika vaga minnen från dem.

En jul som liten, kanske fem år. Mamma och mormor höll på och gjorde i ordning finaste julklappen, en stor docka. På den tiden hade dockorna tygkropp, armar och ben av tyg, uppstoppade. Ett huvud av något porslinsaktigt. Dockan kunde blunda.

De visste inte att jag var vaken, det var inte meningen att jag skulle komma in till dem. Jag hann få en snabb glimt av dockan, innan jag blev utkörd i en för mig ovanligt skrämmande ton.

Tycker mig minnas precis hur det kändes. När jag fick det stora paketet på julafton var min glädje inte så stor som den skulle varit, om jag inte varit med om det litet otäcka kvällen innan.

Det sägs ju att våra minnen är mycket osanningsenliga. Omgjorda. Men inte känslorna. De tror jag är de rätta.

Andra julaftnar som barn. Alltid med mamma och mormor hos moster Ella och farbror John.

Moster Ella och farbror John blev själva bjudna över på glögg till borgmästaren, som var Johns bror. Men vi fick sitta kvar och vänta.

Borgmästaren, som jag kallade farbror Lullu, han var alltid snäll mot mig. Han skojade med mig. Men hans fru var stram. Mamma och mormor, som båda var änkor, var inte fina nog att få vara med om glöggen.

Vi tre satt alltså och väntade på att moster Ella och farbror John skulle komma tillbaka till oss. Det här framstår i minnet som just en förnimmelse. Känslan av att något var fel.

Julaftnar under kriget. Då var det ont om mat. Under Vinterkriget gick jag i skolan ännu, men under andra världskriget studerade jag i Helsingfors. Då åt jag nästan enbart frusen potatis och kålrötter. Det fanns inte annat ute på restaurangerna.

Farbror John var tvålfabrikör. Han kunde byta tvål mot smör och socker och vetemjöl och ägg m.fl. härligheter. På julafton åt vi alltså fantastisk mat. Det var overkligt. Det var rent farligt. Min mormor fördes till sjukhus och blev opererad för tarmvred.

Och stämningen. Ja där fanns något i vägen, som gjorde att allt inte kändes bra. Det var en förnimmelse. Vi var kanske inte så hjärtligt välkomna ändå. Jo moster Ella, hon ville det nog. Men farbror John, njaa…

Och julaftnarna medan våra barn var små. Härligt och roligt, minns jag det som. Ivrig var jag. Mamma kom till oss till Sverige då. Trött av resandet. Det var heller inte bara bra. Roligt, men…

Och julaftnarna då vår pojke Lennart var sjuk. Då vi var tyngda av sorg, men försökte låtsas att allt var bra. Det var svårt. Mer än svårt. Hur skulle man vara? Inte för glättig, inte onaturlig. Försöka ge intryck av lugn. Känslominnet från den tiden – där passar inte ordet förnimmelse in. Det var sår och kaos inombords.

Och julen 1974, då Lennart inte mera fanns. Jag stod inte ut med att fira som vanligt. Jag ville inte ha gran. Jag ville ingenting.

Men vi hanterade sorgen på så olika vis. Lennarts pappa försökte intala sig att allt var som vanligt. Han köpte gran, han klädde den. Han prisade julmaten, han försökte.

Jag flydde. Jag var en stor del av juldagarna i en kyrkförsamling och hjälpte till att umgås med hemlösa. Förnimmelse är ett alldeles för finstilt ord för vad allt jag kände då. Det gör ont fortfarande.

Och nu som gamling har jag varit solo några julaftnar. Har haft chansen att tacka ja till samvaro, till resor, till allt möjligt. Men det har känts bra att vara ensam och minnas.

Och i år är vi några stycken familjemedlemmar. Och det är underbart roligt. Och tänk att få vara med ännu. Jag är så tacksam.

Foto: Lavandeldockor.se

Hurtigt, härligt..?

Det handlar mycket om gamlingar i medierna nu. Gamlingar som sägs vara unga, för att det gamla åttio nu är det nya sextio.

Alexandra Charles (t h på bilden), pr-konsult och grundare av 1,6 miljonerklubben* skriver att ”Vi är lyckligare, intelligentare, har mer sex, lägre blodtryck och bättre kondition.” Att hennes generation tillhör rock’n’roll-generationen.

”Kan man annat än älska att åldras?” avslutar hon.

Ja, hon är fräsch och aktiv och en strålande representant för de här ”nya unga”. Men hon vet inte riktigt vad hon pratar om, för hon har inte fyllt sjuttio ännu.

Vetenskapens värld på tv handlade senast om hundraåringar som var glada, pigga och ganska friska de med. Att de orkar vara så glada, tvivlar jag på. Tacksamma och nöjda säkert många av dem, men glada..? Nå ja, vad vet jag om det.

Den helt fantastiska Dagny Carlsson, som är 102 år, blev utsedd till årets svensk. Hon började lära sig hantera en dator då hon var 99 år.

Och hon sa att hon har 3 500 följare, eller om det var 35 000?, på sin blogg. Nollorna flimrade förbi. Ja, hon är makalös.

Man såg henne trippa, faktiskt trippa, utan stav eller annat stöd. Hon verkar både se och höra.

I tv-programmet medverkade också två åttioplussare, som sa sig vara nöjda och må bra, även om de hade pacemaker och andra tillbehör.

Femtio procent av dem som föds idag kommer att bli hundra år. ”Det ska krylla av hundraåringar”, sa man också.

Och så visade man i tv-programmet en 95-årig dam som fick bli Lucia och som sa sig vara lycklig över det. Efter henne kom en hel radda damer med rullatorer.

Håhååjaja. Man ska väl se detta som roligt och käckt. Jag tyckte det var litet patetiskt.

Men det är ju underbart om många får åldras friska och pigga. Jag har bara så svårt att tro på det. Har flera vänner som kämpar för att orka ta emot den nya dagen. Och jag har vänner som önskar att det fanns ett piller…

Om man har lyckan att ha vänner kvar, är det ju verkligen härligt. Vänner man känner så bra, att man kan både samtala och tiga tillsammans.

Vad jag själv uppskattar med ålderdomen, om jag slipper bli dement, det är att jag känner mig HEL. Äntligen. Att jag njuter av alla tillbakablickar. Att jag försonats med precis allting. Att jag är tacksam för sådant som jag tyckte var motigt en gång. Om jag ändå hade begripit allt det här då, tänker jag nu.

Det kan gälla relationer där man haft skuldkänslor. Att förlåta sig själv eller att se att man faktiskt inte kunde göra mer än man gjorde. Att ansvar fanns också hos den andra parten.

Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter med allt det här?

Det är något med att det kan bli så fel om vi bortförklarar allt som är svårt. Om det blir någon sorts plikt att vara pigg och glad.

De gamla, och unga med för den delen, som INTE mår bra. Som är ensamma, olyckliga, svikna, de känner sig bara än mer ensamma, olyckliga och svikna av att bli itutade att allt är så härligt.

Vilken glädjedödare tänker nu en del. Ja, då bjuder jag på det.

God Jul!

*1,6 miljonerklubben grundades 1998 då det i Sverige det året fanns 1,6 miljoner kvinnor över 45 år. Idag är klubben en av landets största kvinnoföreningar med ca 33 000 medlemmar.

Nya erfarenheter i livet

En jämnårig vän, Birgitta, bröt lårbenshalsen för par veckor sedan och har efter operation och sjukhusvistelse hamnat på ett korttidsboende i privat regi.

Stora vackra lokaler, många avdelningar. Fint och bra på alla vis. En mil utanför staden.

Hade beställt färdtjänst till halvtvå. Fick ta med mig en gemensam vän, Marianne.

Vi stod utanför min port i piskande regn och storm. Alexander hette stormen.

Ingen bil kom. Kvart i två försökte jag ringa med mobilen och kolla. Omöjligt höra vad det sades. Lång, lång väntan.

Man får inte gnälla över den service färdtjänsten ju är. Men bökigt är det ofta innan man kommer fram. Samåkande med andra, som skall åt många olika håll. Vi kom fram till Birgitta en timme senare än avtalat.

Och Birgitta då? En bred sjukhussäng förstås. Stort fint rum. Fåtöljer och bord. Vi bjöds på kaffe av vänlig personal.

Men hon var inte glad. Hon har ont. Hon får inte alls stiga upp själv. Hon måste ringa på personal för att komma till toaletten och…hon blir torkad i svansen av en vänlig ung Mustafa, eller av någon annan som arbetar där.

Att inte klara DET själv. Att acceptera det. Att trilla på näsan skrämmer mig ännu mera efter det här.

Men vännen Marianne som var med – f.d. sjuksköterska – hon tog det hela härligt sakligt, som man ska.

Det är ju så det är, sa hon. Vi blir beroende till slut. Det är inte så märkvärdigt. Det är bara att vänja sig. Att vara tacksam över att man får hjälp.

Så är det förstås. Man ska vara tacksam. Det krävs en hel del tankearbete innan man igen inser det.

Hela det här livet måste man lära sig nya grejer och på nytt och på nytt, fast man ofta tror att nu kan man nog allt…

Birgitta har humor och berättade roligt om det som hon inte tyckte var roligt. Hon var glad över att ha någon att berätta det för.

Och så letade vi fram allt som talade till Birgittas fördel: God vård. Snälla barn och barnbarn. Många vänner. Och i övrigt ganska frisk ännu.

Alla gamlingar har inte allt det här. Många är ensamma. Många känner sig enbart till besvär.

Vi åkte hemåt igen och snurrade runt i stadsdelar jag inte ens visste om, att fanns.

En erfarenhet rikare, sa Marianne belåtet. Hon har inte blivit med färdtjänst ännu.

Tankarna tar fart

Ett klick. Bara ett enda klick. Och så rasar det in mail i hundratal. På tredje dagen nu redan.

Det började med att en ung vän (58-åring) inbjöd till ett möte på morgonen på valdagen den 22 mars 2015. En demonstration av något slag planeras mot Sverigedemokraterna.

Man skulle kryssa i för JA eller KANSKE eller NEJ.

Jag kryssade för NEJ och skrev som skäl orden ”Orken tryter”.

Inom en timme hade hundra nya mail kommit. De första skummade jag igenom. Sen blev det att radera. Och radera. Måste ha raderat över tusen mail vid det här laget.

Löjliga kommentarer blandat med sakliga. Om julkorvar och allt möjligt. En illustration av både det onda och det goda på nätet.

Ämnet är så laddat. Vet inte om de inkommande mailen var fler mot SD än för SD.

Handlar det om egoism och missunnsamhet eller om rädsla? Antagligen bådadera. Hat också, om det bland motståndarna finns många rasister.

Tänker på Finland då andra världskriget tog slut. Stora delar av östra Finland, Karelen, tillföll Ryssland.

Fyrahundratusen flyktingar kom och skulle tas om hand. Man gav jord och beredde möjligheter för karelarna att försörja sig.

Vet inte hur problemfritt det var på alla håll, men viljan att hjälpa var stor.

Man kan säga att det här var något helt annat än dagens invandring. Med karelarna fanns identifikationen.

Men människor är vi alla, med samma behov och samma känsloregister. Om vi bara kunde förstå att allt kunde bli så mycket enklare och skänka oss glädje, om vi levde oss in i och kunde identifiera oss med dem som nu kommer.

Finska folket ombads skänka sina guldringar till staten. Min mamma, liksom säkert de allra flesta andra, gav sina vigselringar och fick en järnring i stället.

Nöden är nu stor på många håll. Världen är sådan idag, att vi inte mera kan stänga om oss. Globalisering pågår.

Med globalisering menas att moderna kommunikationer gör att världens länder och folk binds samman. Vi märker det genom att vi exporterar varor över hela världen.

Religionshistorikern Mattias Gardell förespråkade i P1 att man för migranterna skulle bygga små byar med Friggebodar. För alla tiggarna alltså.

Han sa att de är kompententa, många av dem. Att de skulle kunna göra stor nytta.

Det är säkert så. Men de spottas på och får ta emot hån och hat. Är det realistiskt att bereda plats och ordna det bra för alla?

Det är så svåra frågor och de kan inte lösas utan många långa samtal.

Man skulle behöva ha ett torg, ett dialogtorg, där man kunde debattera i många dagar.

Ett önsketänkande förstås. Men behovet är stort. Vi behöver ”öppna våra hjärtan”.

Nu har jag med hjälp av en ung vän fått stopp på mailen om nästa års val i alla fall.

Foto: Pantbanken Sverige.

Ett öde som berör

Tidningen Faktum är gatutidning för bl a Malmö och Göteborg. Den säljs av både hemlösa och andra som kanske behöver söka sig ett sammanhang. Väldigt bra är den.

I tidningen möter man andra verkligheter. När julruschen smattrar på, på alla håll och kanter, blir man genom Faktum påmind om att livet inte är bara julefröjder minsann.

Blev tagen av en dotters kärleksfulla berättelse om sin mamma. Mamman, Madde (bilden), som gick till sin sista vila den 28:e oktober i år.

Hon var en ung mamma och barnen omhändertogs på barnhem och i fosterhem. Hon hade rena perioder emellanåt, men fortsatte knarka igen och igen.

Där var män som brukade våld. Där fanns inte alltid mat på bordet. Där letade barnen efter fimpar på gatan. Hela berättelsen växlar mellan kärleksfulla möten och svåra scener kring knarket.

Ett år får barnen fira jul med mamma Madde. Hon har hittat julklappar åt dem i en container. Hon har slagit in dem i en massa små paket. I ett ligger en kopp som tappar örat så fort den kommer ur pappret.

Fina tider som Jenny minns är då de badar på sommaren, då de möblerar lägenheten, eller då de är på vävstugan ”Karins döttrar”, ett hus för utsatta kvinnor. Men så faller Madde tillbaka igen.

Hon blev svårt sjuk i cancer, men feldiagnostiserad. När det uppdagades var det för sent för någon behandling.

Jenny har en bild där mamma Madde står med droppställning och säljer Faktum utanför entrén till sjukhuset. Om det var dåligt med kunder, låtsades Jenny köpa, för att locka andra.

En så stark, tät relation, samtidigt så trasig.

Madde hann fylla femtio år. Födelsedagen firades med att packa in alla i en bil och köra till en vik där hon badat som barn.
För sista gången såg hon havet.

Och hennes sista önskan var att på hennes begravning skulle alla gästerna bära hatt i kyrkan. Där förekom rosa cowboyhattar och gubbakepsar och stilrena svarta hattar. Många Faktumförsäljare deltog.

”Hatt i kyrkan var som ett långfinger åt samhället och överheten.”

Madde drog människor till sig. Hon gav och fick massor med kärlek. ”Hon var impulsiv, explosiv, stark, envis, glad, sprallig, hjälpsam, omhändertagande. En som alltid tänkte på andra.”

En härlig människa, om inte om hade varit.

Jenny skriver: ”Natten till söndagen låg jag bakom dig hela tiden, höll om dig och viskade till dig hur mycket jag älskar dig. Du var på väg att dö. Din kropp orkar inte mer. Men ditt hjärta försöker göra allt för att hålla dig vid liv. När kvällen kom visste vi att det var dags. Nu andades du två gånger i minuten.”

”Vi var vid sin sida hela tiden. Du var aldrig ensam. Du kände vår kärlek. Vi älskar dig. Ett ljus var tänt och sken mot ditt ansikte. Fönstret stod på glänt och din musik spelades. Kl 02.02 tog du ditt sista andetag. Du har nu blivit en ängel. Du är fri nu mamma.”

Såå vackert. Hur många får dö på det sättet, med ett barn tätt vid sin sida?

Så tydligt kärleksfullt beter inte vi oss, vi som haft mera normala relationer. Vi tar så mycket för givet.

En massa tankar snurrar runt i mig. Önskar att jag hade visat min mamma min kärlek, ens hälften så mycket som Jenny visade sin. Talat om hur mycket mamma betytt för mig. Jag vet inte om jag ens förstod det då.

För min mammas kärlek hade jag inte behövt kämpa. Jag hade tagit den för given.

Jag blev oerhört berörd av mamma Madde och Jenny.

Och hela tiden vet vi ju om att det finns hundratals familjer där det sups och knarkas. Vi orkar bara inte tänka på det.

Foto: tidningen Faktum.

Möte med invandrare

Så kom ett ryck igen. Får sådana nu och då. Såg en annons i vilken man sökte pratglada svenskar att samtala med invandrare på Komvux.

Pratglad, tänkte jag. Det är jag väl. Anmälde mitt intresse. Talade om min ålder, så de skulle få avgöra om de alls ville ha mig.

Den 4 december kl. 10.00 skulle jag vara på plats. En gatuadress där jag nog aldrig varit.

Färdtjänst. Vågade inte beställa för tidigt, för ibland kommer man fram före man ska vara på plats. Ville inte riskera att bli stående på gatan och vänta.

Bilen kom. Vi körde lång väg till en annan adress. Där väntade en dam med rullator och med sig hade hon sin man. Han skulle inte med, men kunde inte slita sig från frugan sin. Han ville pussa henne upprepade gånger och famlade efter hennes mun.

Det var ju fasligt rart. Rörande. Litet komiskt också. Och det tog tid. Jag var irriterad.

In med rullatorn i bakluckan och tanten i bilen och så körde vi långa vägar åt helt fel håll, sett ur min synvinkel.

Ut med tanten och iväg till ytterligare en olämplig adress. Där steg en man in och så bar det iväg åt mitt håll.

Sms:ade till Komvux att jag nog var på väg. Vid det laget rejält stressad.

Kom så fram tjugo minuter för sent. Blev visad till en stor sal där det satt endast fyra personer. En svensk konversatör, som vi kallas, och en irakier, en iranska och en turkiska.

Hopplös akustik. Att jag alltid glömmer detta, att jag inte hör nå’t.

”Eleverna”, sa alla att de hörde mig mycket bra. Att de förstod allt jag sa. De ville prata, men…förlåt, vad sa du???

Den andre konversatören var mycket lågmäld. Trevande. Jag har själv svårt för tysta minuter.

Först frågade jag efter deras namn och familjer. Och vad som var svårast för dem när de kom till Sverige, förutom språket?

”Väääädret”, sa de, i kör nästan. De verkade alla så ivriga.

De hade sina blickar spänt riktade mot mig. Men så mycket till samtal blev det tyvärr inte. Nästa gång skall jag ha med ett extra hörhjälpmedel, som man lägger på bordet.

Klockan 11 knackade det på dörren och en ilsken färdtjänstchaufför tittade in. Finns här någon…?

Jaa! Men? Redan nu…?

Så hade jag lyckats säga fel tid då jag beställde skjuts hemåt. Skulle hem kl. 11.45, men hade tydligen sagt kvart i elva.

Snabb sorti. Så genomtokigt. Vad allt är det som beror på min ålder?

Ja, ditfärden kunde lika väl ha gått perfekt. Ibland är det ingen annan som skall samåka.

Hörseln, jag den kan jag troligen avhjälpa lite grand med min extra apparat. Men hemfärden, den var bara mitt fel.

Trött på kuppen? Ja och nej. Hur det är, kan jag vara bottenlöst trött om jag inte måste någonting alls. Det är bra med stimulans. Men klart att jag inte har så mycket reservkrafter heller mera.

En gång i veckan skall jag vara med, fick jag veta nu. Men det är nog risk att jag vill mer än jag orkar.

Dock ivrig än så länge. Skall skriva olika frågor på papper, kan ta lämpliga sådana ur boken om praktisk filosofi. Dela ut pappren och så hoppas att vi kan föra ett samtal.

Eller vill jag nu igen mer än jag orkar??

Foto: Komvux. Personerna på bilden omnämns inte i texten.

Tror det spökar

För länge sedan skrev jag på bloggen om hur tjuvar försökte lura mig, när först en kvinna bad om hjälp och sedan en till nästlade sig in, de försökte stänga in mig i köket.

Vi anstränger oss nog, de flesta av oss gamlor, att vara vaksamma och ordentliga och inte gå med på vad som helst. Snälldumma är vi inte…

Nyligen en kväll ringde en vän. Jag, som har en lös, trådlös lur vid TV:n, lyfter och svarar, men hör så dåligt i den, att jag lullar iväg till den fasta telefonen i ett annat rum.

Vid TV:n sitter jag hoprullad i en härlig fåtölj som jag kallar livmodern. Jag slumrar till där ibland eller avnjuter något program. Jag vill helst inte bli störd i den.

Men nu ville jag tala en stund med vännen, och då behöver jag den fasta telefonen. Efter samtalet lade jag på och såg att larmboxen plötsligt började blinka. Vad nu???

Försökte provlarma genom att trycka på larmarmbandet. Inget svar. Lyfte på luren. Död. Sörens…

Ringde med mobilen till larmcentralen och en mansröst svarade, men vad han sa hörde jag inte. Försökte tre gånger. Omöjligt med mina öron i mobilen.

Vad göra? Sms:ade till en vän i Uppsala. Det är inte så många av mina jämnåriga som använder mobiler.

Bad henne ringa larmcentralen. Det gjorde hon. De lovade att under kvällen komma hem till mig. Fick bekräftelse med sms. Belåten över att jag efter diverse krångel i tiden, lärde mig sms:a.

Klockan 21.30 kom en glad, moderlig kvinna och en lika glad ung kille. De ställde en massa frågor.

”Så mycket teknik du har”, sa killen. När de mixtrade kom de på att den lösa luren var boven. Jag hade visst tryckt på knapparna i fel ordning eller hur det nu var. Vi har inte vuxit upp med så mycket knappar, vi gamla.

Trygg och nöjd lade jag mig den kvällen. För det är oroligt att vara utan larm. Tänk om man trillar…

Nästa kväll satt jag igen i livmodern. Klockan var sådär åtta. Jag hörde en arg mansröst.

Jamen???? Visst är det en arg karl???? Spökar det????

Steg upp (stolen gungar, så jag hoppar inte direkt ur den) och gick litet skrämd ut i tamburen.

Ilskna karlen fortsatte, men jag såg ju ingen. Obehagligt. Har jag blivit konstig?

Gick smått darrig till telefonrummet och upptäckte att en radio där hade satt igång sig själv. Med en ilsken mansröst i högtalaren.

Kvällen efter det ringde det på dörren igen, vid 20-snåret. Kikade i titthålet. Såg ut som någon med en färggrann jacka. Antagligen grannen.

Öppnade och där stod två karlar. De ville kolla brandlarmet. Det stod ordet brand på den enes rock. Han erbjöd leg. Men inte kan man väl lita på äktheten i det? Såna foton blir alltid konstiga.

De ställde frågor. ”Hur gör du om det brinner?” ”Hur gör du om det ryker?”

Jag svarade tydligen rätt. Männen nickade vänligt. Den ene kom in och testade larmet i taket.

Nu efteråt fick jag veta att bostadsstyrelsen hade haft en lapp om detta i trappan. Att alla brandlarm skulle kollas.

Tittade på programmet ”Veckans brott” med Leif GW Persson och hörde honom prata om hur ganska så farligt vi alla lever. Han beskrev långa rader av brott, långt fler än vi ens kan tänka oss.

Hans assistent, Camilla Kvartoft, stod med en 9 meter lång brottslista framför en bov och intervjuade.

Boven påpekade att listan skulle ha varit 1 000 meter lång, om han fällts i domstol för allt han gjort.

Leif GW rättade det till 60 meter.

Hur som helst: Det gäller att se upp så gott det går.

Vad vi gärna vill veta

Läroämnet filosofi på min tid i skolan, det tror jag inte det var många av oss som var tillräckligt mogna för. Sokrates, Platon, Aristoteles m.fl.

Nu hörde jag i P1 på ”Filosofiska rummet” att man redan på dagis på en del håll tränar praktisk filosofi. Man ställer enkla frågor till barnen. Samma frågor som man kan ställa till vuxna.

Vad är vänskap? Vad är lycka? Vad är kärlek? Ämnen värda att samlas kring. Filosofi som friskvård.

Jag fick visserligen redan som liten höra att jag var en ”filosoferande komiker”, men om jag skulle vara glad eller ledsen över det begrep jag inte.

Har en bok av Tulsa Jansson, som är filosofisk praktiker. Boken heter ”Du har svaren – filosofi till vardags”. Hon arrangerar filosofiska caféer där man sitter i grupp och diskuterar. Där skulle jag vilja vara med.

Hon uppmanar oss att gå till filosofen när vi inte vet hur vi ska hantera en kris vi drabbats av.

Det känns nytt. Det är ju psykoterapeuter av olika skolor vi beställer tid hos.

”En filosofisk praktiker tröstar inte”, säger Tulsa Jansson. Det gör väl inte psykoterapeuten heller, men Tulsa Jansson uppmanar oss att tänka själva. Om vi ställer de rätta frågorna, har vi svaren inom oss. Det tror jag på.

Det finns planer på att införa filosofisk praxis som metod i skolorna och inom vården. Exempelvis för rehabilitering av cancerpatienter och inom den palliativa vården. För detta kommer det att finnas ökande behov världen över.

Aktuella frågor inom kriminalvården: Hur långt sträcker sig det individuella ansvaret? Får det finnas inslag av hämnd och vedergällning i straffet? Vem förtjänar att straffas?

Även i andra sammanhang pockar frågor på svar: Vad har vi för plikter mot varandra i samhället? Hur ska jämställdhet mellan könen hanteras? Måste några vara fattiga för att några skall kunna vara rika?

Man kan också fundera varför en del vill utsätta sig för faror i riskfyllda sporter.

Känner iver över att få veta mer.

I P1 deltog bl.a. dr Claes Hultling, narkosläkaren som 1984 dök och slog huvudet i en sten och bröt nacken. Förlamad.

”Det var en kristallisationspunkt. Man kommer i ett riktigt kaos, där oerhörda krafter frisätts. Många använder den kraften till att ligga och tycka att livet är ett helvete. Men jag är inte sådan. Jag är ganska operativ”, säger han.

”Kristallisationspunkt”. Ett begrepp som säger allt. Från att ha varit en ung, frisk, stark person till att på en sekund bli rullstolsburen för resten av livet.

Det har gått 26 år sedan olyckan – men försonats med sitt öde har han inte. ”Jag accepterar det inte, men försöker ta hand om själen.”

Han har skapat en specialistklinik för ryggmärgsskadade och har betytt oerhört mycket för många. Där ”stretchar man tankarna”.

Plötsligt känns det som att – jamen här finns ju lösningar. Det här måste komma igång på allvar. Att samlas i cirklar och grupper och samtala om sådant som angår oss precis alla.

Om jag skulle ha ork kvar, skulle jag anmäla mig med detsamma.