gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


14 kommentarer

Ensamhet i eget bo

CamillaDahl
Väldigt många människor i Sverige bor och lever ensamma. De flesta är antagligen mycket nöjda med det. Det tyder ju på välstånd. Jag är fri, jag klarar mig själv. Jag har råd att ha ett eget hem.

Samtidigt säger man att ensamheten är plågsam. Längtan efter närhet. Att vara efterlängtad. Det vill vi väl också alla.

I min närhet finns ett äldreboende med restaurang. Såg i en annons att några av dem som bodde eller åt där efterlyste ”nya vänner”. De fick napp och man fick sen läsa om hur rysligt trevligt de hade det.

Mig skulle det inte passa alls. Att försöka ta in nya namn, ansikten och röster. Att pröva bli klok på vad det finns för gemensamma nämnare. Tänker mig att de som samlas där försöker spruta av livslust och glädje och vara såå trevliga.

En del skulle säkert behöva få träffa andra för att få gnälla. Få medlidande. Få tala om allt som gnager.

Men de stackarna passar inte in någonstans. Lite grand vill vi nog alla klaga ibland, men det får vara just lite grand det. Lärde mig av en klok god vän, att kalla det för ”saklig information”. Det kunde man få ge, men det ska förmedlas med saklig röst, som inte inväntar sig svar i form av några ojanden.

Det kan lätta på bördan. Man fick det sagt. Man mådde bra av att veta, att nu visste hen om det. Delad glädje och delad sorg är viktigt.

Man hör att gamla är så ensamma. Att det är synd om dem. Men själv tror jag det kan vara värre om man är ung. Att förespegla sig att alla andra har vänner omkring sig. Att alla andra är lyckliga. Skall man själv någonsin..?

Min erfarenhet nu är, att det är en lyx att få vara ensam. Inte ständigt, men långa stunder. Om man är skönt trött, rinner tiden iväg. Man slipper. Den får rinna.

Sen är det så härligt när barnen ringer. Kommer på besök. Eller man tar sig ut för att äta en lunch med gamla vänner.

Funderar över om jag haft riktigt tråkigt någon gång. Det var nog som ung, när barnen var sjuka och man satt fast. En väntan på att någon skulle komma hem. Hålla maten varm i ugnen (det var före mikrons tid). En ständig beredskap.

Men som pensionär, i mitt eget bo, har jag aldrig tråkigt.

Foto: Camilla Dahl.

Annonser


10 kommentarer

Malou nu en del av dagen

Malou
En av mina två kvarvarande klasskamrater ringde från Helsingfors och berättade noga om ur hon hade det. Sen undrade hon: ”Hur ser dina dagar ut?”

Jaa, hur ser de ut? Förr så morgonpigg, alltid ur sängen vid sextiden. Numera ofta ännu urtrött vid åtta. Lite, lite till i sängen. Skönt är det.

Nu har jag, som aldrig förut sett på TV på dagtid, gått och fastnat på ”Malou efter tio”. Det visar sig ju vara program med innehåll. Med vettiga samtal. Inte många TV-program man kan säga det om. Det pågår i en och en halv timme. Emellanåt rycker det i mig och jag känner mig fånigt skuldmedveten för passiviteten.

Så gäller det att plocka fram något till lunch. En knäckemacka med kokt skinka och en med ost och honung.

Undrar om andra dukar fint för sig själva? Man ska ju göra det. Man äter också med ögonen.

Jag har börjat strunta i det. Köksbordet ser ut som en fullastad pråm. Vill bara sträcka ut handen för att få tag på allt som ska till. Gafflar och knivar och skedar och piller och servietter och tandpetare. Allt tillgängligt.

Klockan halv två kommer ”En bok, en författare” i Kunskapskanalen. Senast en bok om Ungern och om tystnaden inom politiken. Svårt förstå sig på Ungern. Här finns det ultranationalistiska partiet Jobbik och det nationalkonservativa Fidesz.

Viktor Orbán, som är ledare för Fidesz, sägs ha övergått från liberalism till nationalism och populism. Där fann han en lucka. En begåvad person, som säljer sig för att nå toppen.

De här intervjuerna är alltid intressanta. Har ofta den vägen fått tag på bra böcker att beställa på biblioteket.

I övrigt är det P1 i öronen en stor del av dagen. Det är svårt att slita sig från det. Så enormt bra program i många timmar.

Förr träffades Birgitta och jag flera gånger i veckan. Vi promenerade, eller sågs på en fika.

Så blev vi blev tröttare, men ringde varandra. Och nu kan jag tänka – ska jag ringa Birgitta idag? Hon har så här dags vaknat ur sin tupplur. Men har jag något att komma med? Nej, inte nånting. Det kan numera gå två veckor, utan att vi tar kontakt. Trötthet.

På kvällen ”Veckans brott” med Leif GW Persson och Camilla Kvartoft, ett program som säkert massor med människor ser på.

Det är informativt och oerhört bra, men – varje gång drabbas jag av ett obehag. Tonen i programmet. Den är trevlig. Det är spännande. Det är stundtals snudd på muntert. Man talar sakligt och känslomässigt helt oberört om fruktansvärda händelser.

Nu om Lisa Holm, den unga flickan som blev mördad. Detaljer om tillvägagångssättet. Man berättade också om en pojke, Albin, som troligen även han blivit mördad.

Behöver man inte ta större hänsyn till föräldrarna? Hur känns det för dem? Att det blir till ett bra program, mitt i sorgen.


8 kommentarer

Strömhopp av hundraåringar

Hundra
Nyligen talade man igen om åldrandet i ”Kropp och själ” i radions P1. Detta att alla ska bli så gamla. Att 76-åringar och äldre än så, studerar på universitetet. Över 450 pensionärer tenterade i de ämnen de läste.

Man talade igen om ön Okinawa och så kallade blå zoner, där människor lever länge. Om så väldigt friska hundraåringar i länder som Japan, Italien m.fl. De arbetar hårt, gör långa vandringar varje dag. Ingen enda av dem har varit någon goddagspilt.

Även Sverige anses ha en blå zon, i 16 kommuner från Öland över Småland och ner till sydöstra Skåne. Epicentrum är Markaryd. Där intervjuades hundraåringarna och man fick veta att de, för hälsans skulle, åt sig mätta till endast 80 procent. Att de företrädesvis åt grödor och att de varken söp eller rökte.

Är själv förundrad över att jag fick bli nittio år gammal, och tänker att 90-åringarna med tiden kanske skall börja ses som medelålders. Men är det önskvärt?

Det är som om vi tillhör olika grupper. De pigga hundraåringarna och de alerta, golfande och resande 90-plussarna är en grupp. En annan ganska stor grupp är 90-åringar som likt mig försöker hänga med, men alltid känner sig trötta. Och därtill många, många som är krassliga och dementa.

Är tacksam över att själv ännu ha tankeförmåga och hyfsat gott minne, men inte ett enda dugg hurtig är jag mera. Inte äter jag så klokt heller. Aptiten finns mest bara i fantasin. Någon enstaka gång smakar nånting så gott, att jag tänker att jamen det här, det ska jag äta i morgon igen. Men när jag sen dukar fram samma rätt, så lockar den inte mera.

Vi behöver stimuli, och starkare såna ju äldre vi blir. Om vi har barn och barnbarn kommer stimulansen mest från det hållet. För all del, medierna erbjuder också mycket. Som t.ex. Kunskapskanalen på TV och radions P1.

Kanske är jag en udda sort, men mår stundtals så välsignat bra då jag sitter för mig själv och minns bakåt. En frivillig ensamhet är behaglig.

Här på bloggen har jag tidigare skrivit om skuldkänslor och irritation över min mamma, men har nu kommit fram till en punkt där jag tycker mig nå henne. Så rent och varmt och starkt känner jag att, jaa, jag älskar dig mamma.

Vad är meningen med livet? frågar sig alla under olika perioder. Har en 89-årig vän i min trappa. Hon håller antagligen den frågan ifrån sig genom att anse det nödvändigt att ständigt städa.

Så går hennes dagar. Det blänker och glänser överallt. Nöjd är hon.

När f-n blir gammal blir han religiös, heter det ju. Förstår det mycket väl. Att vända sig till det okända i någon tappning, där har jag varit ganska länge.

Ibland frågar någon: Tror du på Gud? Både ja och nej. Allt lidande man vet om. En god Gud utan makt då.

Ja, jag ber aftonbön och radar upp både levande och döda varenda kväll. KANSKE finns det en högre makt. En del mycket begåvade personer är övertygade om det. En tro utan tvivel finns väl inte?

Fotnot. Bilden är hämtad ur filmen ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, med Robert Gustafsson i huvudrollen. Även i verkligheten finns det, som sagt, en hel del pigga hundraåringar.


10 kommentarer

När TV:n inte funkar

BloggD
En del dagar känns helt omöjliga. Är medveten om att jag har det alldeles otroligt bra, men det medvetandet har flyttat ut ur mig. Vill inte ha det. Vill sura.

Fel på TV:n igen, samma fel som den hade för någon månad sedan. En tio kvadratcentimeter stor ruta på mitten av skärmen. Det står ATG på den.

Typiskt när man laddar upp för den sköna stunden i ”livmoderstolen”, med alla attiraljer med sig. Laddar upp riktigt ordentligt.

Jaha, ingen TV. Vad gör jag nu då? Tänker på tiden innan någon TV fanns. Vad gjorde man då tro?

Man stoppade strumpor. Läste förstås. Det gör jag nu också. Har just läst slut på två så bra böcker. Inger Alfvéns ”Berör mig inte – berör mig”. Makalöst bra skildring av det obönhörliga åldrandet. Våra krumsprång för att undgå det. Bl.a. en lyckad affärsman, stilig och rik. Men det håller inte i evighet.

Och så Lars Adaktussons ”Världens bästa story”. Så oerhört mycket som journalister och utrikeskorrespondenter är med om. Vi läsare tror vi får kläm på allt, men vi skummar det på ytan.

Han berättar bl.a. om försöken att rädda den fängslade journalisten Dawit Isaak. En grym skildring av hur Isaak blir behandlad där. Hur kan människor bli så grymma som bl.a. de styrande i Eritrea?

Skall skriva ett brev till Lars A, tala om varför jag tycker om boken. Han har klivit ur journalistrollen och representerar numera KD inom EU.

Ja det är sköna stunder, läsandet. Men inte hela dagen.

Ibland kan jag tycka det är skönt att bara sitta och tänka. Det där anmäler sig självt. Det är inget man kan bestämma sig för. Just nu anmäler sig ingenting, bara surhet.

Om jag skulle drabbas av sjukdom just nu, då skulle minsann allt annat blekna. Hur är man funtad egentligen? Det hjälper mig inte att grunna över det. Jag vill sura.

Jag borde skämmas. Men inte.