Stjärnflickorna och vi andra

Klasskamrater.

Vi var upp emot trettio elever i en klass. Det handlar om flickläroverket Heurlinska skolan i Åbo, Finland.

I en skolklass bildas det ju alltid olika grupper. Det är någonting som verkar ske helt naturligt. Ganska fort vet man vilken plats man intar.

Själv kallade jag de söta flickorna för ”Stjärnflickor”. Det var de som fick dansa på skoldanserna och blev hemföljda av kavaljerer. Har inget minne av att man talade om killar då ännu. Kavaljerer var de alla.

De extra söta flickorna var en grupp på fem, sex stycken. Jag växlade aldrig några ord med dem. De hade stjärnstatus. Jag tänkte att de var lyckliga. Avundsjuk var jag också.

Sen fanns det flickor som man kunde hoppa över. De var antingen dåliga i skolan eller fula eller någonting, där gällde livets grymma oskrivna lagar.

Själv var jag inte speciellt populär, annat än då det skulle skrivas sketcher för något uppträdande till ett skolkonvent, eller om det skulle deklameras eller spelas teater. Då ropade man på mig.

Man hade bästisar några stycken. Trots att vi som var bästisar då, har utvecklats så oerhört olika och hamnat i olika länder, så finns det kvar något viktigt av detta ”bästisskap”. Jag vet inte vad det är. Idag skulle vi troligen inte ha fastnat för varandra.

Så gick åren och de som nu blivit gamla och bodde kvar i Åbo började träffas. Då var gränserna mellan grupperna utsuddad. ”Stjärnstatusen” försvann, alla blev mer lika. Stjärnflickorna hade förresten inte alla fått så avundsvärda liv heller. Skilsmässor, alkoholism, sjukdomar m.m.

Själv var jag med på några studentjubiléer. Man slog ihop alla svenska skolor av samma årgång till gemensamma fester.

Att träffa gossarna som nu var vuxna män, de gossar man inte blivit uppbjuden av på danserna, ja det var nu utan betydelse.

En del hade ännu behov av att hävda sig. Men jag fick en gång till bordet en av de i unga år, mest eftersökta. Han var nu urtrevlig. Hans mallighet hade ramlat av. Han hade inte bara haft framgång i livet.

Och nu på 2000-talet. Gruppen av klasskamrater minskar ju hela tiden. Ännu för en tid sedan var de fyra, fem stycken i Åbo, som höll kontakt. De ringde varandra varje dag och talade om sina krämpor. Det var nästan gripande att höra hur viktiga de blivit för varandra.

Idag finns bara en kvar där, en i Helsingfors och så jag i Sverige.

Konstigt. Naturligt. Fast svårt att greppa är det.

När orken tar slut

En del mornar…

Ibland i ottan kommer tanken att nu ger jag upp. Man ligger kvar och grunnar över hur man gör det? Ger upp.

Det är som om åldrandet kommer i olika ryck. Man blir skrämd någon stund, hur ska det nu bli..? Man kan väl inte..? Är det slut..? Ångesten far igenom en.

Man stiger upp i alla fall. Det är verkligen svårt tycker jag, att taxera hur man mår.

Fick från biblioteket hem åtta böcker av de mest skiftande slag. Läser några stycken parallellt.

Owe Wikströms ”Den dolda dörren” som handlar om döden och våra olika förhållningssätt till den. ”Eremiten i Paris” av Tobias Dahlkvist. Den handlar om tankar och bilder kring melankoli och pessimism. Undra på om jag får ångest och blir trött.

Boken ”Min pappa Ann-Christine” av dottern Ester Roxberg berör en på sitt vis och så Lasse Bengtssons bok ”Afghanistan – en yttre och inre resa”.

Bengtssons bok tycker jag är mycket bra. Han berättar levande från alla många olika, för oss så främmande och skrämmande miljöer. Om människor som på många vis är så oerhört annorlunda än vi.

Han berättar om hur olika små tecken med handen eller fingrarna tolkas, så att något vi ser som positivt blir ett livsfarligt tecken där.

Han berättar att där är det comme il faut att rapa, men inte att snyta sig. För att göra det får man dra sig undan.

Att släppa väder är förfärligt. En man hade råkat ut för det just då han knäböjde inför middagsbönen. Han gick ut och tog sitt liv.

Och så blir jag sådär fruktansvärt trött igen. Tappar boken.

Jag VILL, men orken är slut.

Min vän Mia

Varje kväll tänker jag på alla kära bortgångna. Har dem som på rad, i en viss ordning. Jag tycker mycket om de stunderna.

Mia hette en mycket kär vän. Hon hade man och barn, men det är mest Mia jag har på näthinnan.

Hon var fem år äldre än jag. En urtjusig kvinna. Bruna glada ögon. Otroligt söt helt enkelt.

Och ALLTID glad. De som var avundsjuka på henne kallade henne för ”Toppen-Mia”. Hon besvarade nämligen alltid frågan ”Hur är det?” med ordet ”Toppen”. Nästan alltid var allting toppen.

Hon hade massvis med vänner, vilket kan betyda ytlighet och tror att hon som ung kanske var ganska ytlig. Vet inte. Vi var nog alla mer eller mindre ytliga. Hon var frisk, hon var söt. Hon hade en fin familj. Det var ju toppen.

Om hon skrev en rapport från en resa var den alltid fantastisk, men om det någon gång ändå störtregnade, så var det just sådant väder hon längtat efter. Då sköljde vindrutetorkarna i skön takt över rutan och inne i bilen lyssnade hon på fin musik ur bilradion.

Och Mia fick alla att skratta. Jag vet inte om hon var så extra rolig, det var istället hennes egen kluckande livsglädje som smittade. Tillsammans med henne skrattade vi ofta och roligt var det.

Hennes två bröder dog ganska unga, det borde ha berört henne mycket, men även då fick hon det till, att det var något vackert. Brödernas sista ord. Hon beskrev dem som vackra.

Den enda period Mia inte var så bra för mig, var då vår pojke Lennart var sjuk. Hon klarade inte av det. Hon sa att det ordnar sig. Att jag skulle försöka tänka på roliga saker…

Vi har alla försvarsmekanismer inför svårigheterna i livet. Men så heltäckande som för Mia har jag inte sett det hos någon annan.

Vi var nära vänner i sextio år. Hon dog 2007, åttiosju år gammal.

Med åren dök också andra kvaliteter upp hos henne. Hon hade civilkurage, hon var omtänksam och varm och hjälpsam. Hon var driftig. Hon var begåvad. Jag tyckte väldigt mycket om henne. Hon sa ofta att hon såg mig som sin lilla syster.

Men hon vågade inte se de mörka sidorna i livet.

Fotnot. Mia hette i verkligheten något annat.

Vem vet hur det kunde ha gått?

Tacksamhetsanfall.

Ja, ibland får jag sådana anfall. Tänker på hur mycket som kunde ha gått snett för mig i livet. Snett kan det gå i allas liv, vi utsätts på olika vis och livet är ju livsfarligt.

Men jag själv då? Trygg uppväxt, omhuldad och älskad av kärleksfulla kvinnor. Låter som ganska ofarligt. Fast man blir inte livsklok i en sådan miljö. Man blir sårbar. Man tror livet är fullproppat med just kärlek.

På 20–30-talen hörde man inte talas om våldtäkter som idag. Men vilket lätt byte jag hade varit om en snäll farbror…

Under kriget utsatt för brandbomber. Enbart materiella skador.

Som Lotta på luftvärnsbatteri. Inga bombanfall över min hemstad Åbo i det skedet.

Ute i jordbrukspraktiken. Det var mitt under kriget. Då var jag ganska orädd för hårda tag i stall och ladugårdar. Arbetade på åkern med ryska fångar och tyska soldater. Det var medan Finland var bundsförvant med Tyskland under andra världskriget. Bodde ensam i en liten trädgårdsstuga som låg inne i den jättestora trädgården.

Började arbetet i den stora ladugården redan kl.04 på morgonen då det skulle hinnas med tre mjölkningar per dygn.

En mörk sådan tidig morgon kom någon fram och tog tag i mig, då jag klev ut ur stugan. Vet inte alls vem det var. En av de ryska fångarna hade rymt. Han återfanns senare den dagen. Ingen aning om, om det kan ha varit han? Efter den händelsen bodde jag i alla fall hemma hos en av ladugårdsdejorna. De kvinnliga lantarbetarna kallades så.

Men då jag kände att någon närmade sig och tog tag i mig fick jag en hiskelig fart. Är ingen löpare alls, men skräcken fick mig att skrikande springa hela långa vägen till ladugården. Jag skrek ännu då jag tumlade in där. Skrämde halvt ihjäl både kor, dejor och ladugårdskatter. Det var förfärligt.

På gården fanns också ett hundratal hästar. De fördes nu och då ut på bete och vi red barbacka och höll flera hästar i tömmarna. En gång var jag såå nära att falla av hästen.

Sådär kan jag tänka tillbaka på otrevliga händelser jag varit med om. Så mycket som hade kunnat gå snett, men som gick bra.

Det är då jag kommit så långt i tankarna jag får mitt tacksamhetsanfall över hela långa livet.

Min första städhjälp

Minns inte när jag började ha städhjälp regelbundet, men minns den första unga kvinnan.

Jag var inte van att s.a.s. vara chef och Tatjana som hjälpen hette, hon var en karsk en. Då hon kom första gången ställde hon sig i dörröppningen till vardagsrummet och liksom tog in det.

”Jg rrrr brrra p blmmmmr”, sa hon (hon använde praktiskt taget inga vokaler) och så forsade hon in och började bära ut blomkrukorna till badrummet – de skulle ”dschs”.

Jag bara gapade. Blommorna mådde nog gott. Hade inte någonsin duschat dem överhuvudtaget.

Så for Tatjana runt som en tornado. Hon pratade med mig hela tiden. Jag hör uselt, men hon hade kraftfull röst och så konsonanterna som smattrade, så jag fattade faktiskt vad hon menade.

Hon godkände inte mina krukor, hon pekade och visade och det hela slutade med att jag köpte ny jord och nya krukor och några nya krukväxter.

Jag drog mig tillbaka till mitt sovrum, men hon ropade titt och tätt på mig och t.ex. undrade hon om jag trodde hon var för gammal för att skaffa barn. Hon hade träffat en man på nätet. ”Trrrrr d tt jg r fr gmmmml?”

Tre gånger var hon hos mig. Hade ändå lärt mig tycka om henne på något vis.
Men misstänker att andra inte varit lika tåliga. Såg henne aldrig mera.

Men egentligen var det inte städhjälp jag skulle avhandla idag, även om det var dagens flitiga sympatiska Sabina som nu fick mig att skriva.

Hon frågade nämligen hur gammal jag är. Åttionio svarade jag stolt och belåten.

”Jaså nittionio”, sa hon utan att baxna, ”jaa min mamma är nittiosex…”

Nej jag är bara åttionio sa jag och kände mig plötsligt ynklig.

Tog fram en spegel och zoomade in rynkor och märken och prickar.

Nja det är klart…en hel del nya bruna plättar och knottror. Men 99 år?

Ja inte vet jag. Får strunta i det. Vara tacksam över så mycket, så de’ så.

Vänner på besök

Ett par gamla vänner kom resande en dag med ganska kort varsel. Blev hemskt glad. Nu skulle vi hinna umgås.

Ivern får mig att tro att jag är pigg. Genast ska det skrivas listor. Vad ska göras – vad ska köpas?

Iväg till mataffären med rullkassen. Underbart att man kan köpa så mycket halvfärdigt.

Jag plockade undan alla piller och andra osköna detaljer. Städade och donade och gjorde det fint. Rena handdukar m.m. m.m. Fick lägga mig mellan verserna.

Och det var roligt. Genast kommer pratet igång. Man minns och man kommenterar och frågar sig och förundras. Och man kommer på nya frågeställningar beträffande somliga händelser. Och man säger till varandra att det är underbart att ha vänner. Och man ägnar några stunder åt krämporna också.

Och man hinner med mycket på två dagar. Det blir så tomt när besöket är över. Vemodigt. Man har snabbt vant sig vid att hela tiden kunna småprata, bums tala om något man kommer på. Och tanken kommer – ses vi fler gånger?

Men så väl är det, att det samtidigt är skönt när det roliga är över. Pillerburkarna kan åka fram igen, man får ha sin egen oordning. Man orkar inte ha roligt så länge.

Så är det väl hela livet, man får betala för allt. Ingenting får man helt gratis.

Inga liv är enkla

Min mormors pappa, Alexander, blev tidigt änkeman. På sin 80-årsdag gifte han om sig, med Beda. Inte helt okomplicerat. Den nya frun var ett år yngre än hans dotter, det vill säga min mormor.

Skandal? Ingen aning. Men upprörda hade de nog varit inom familjen.

Mormor var då runt femtio år, min mamma och hennes syster mellan tjugo och trettio.

Alexander ansågs inte senil. Ja hur vet man? Ståtlig såg han ut på bild. Förmögen var han. En stor del av hans egendomar försvann i alla fall förbi mormors näsa till unga Beda. Så sades det.

Hur allt det här gick till vet jag tyvärr inte mycket om. Hade inte förstånd att lyssna medan det berättades om det.

Själv kom jag att tycka mycket om Beda. Och det kanske var komplicerat för omgivningen. Som barn fattade jag ju inte det konstiga i skeendet.

Hon älskade barn men fick inga egna. Hon kom ur en till synes konstig familj. En bror var läkare, men paranoid. En syster fanns också, och hon var besvärlig, sa man. Alla var de ogifta.

Beda bodde så att hon kunde se från sitt fönster om mamma och mormor och jag gav oss iväg ut tillsammans. Då anade hon att vi var bjudna någonstans och hon fick sitta hemma.

Jag var nästan dagligen hos henne. Det var roligt att vara i hennes närhet. Hon tyckte så mycket om mig.

När Beda låg på sin dödsbädd hade hon bett att jag skulle komma och säga adjö. Jag stod vid hennes säng, mormor och mamma stod intill mig. Jag tror jag förstod att hon skulle dö. Jag blev vettskrämd.

Oh Beda, kan jag tänka nu. Om jag ändå spontant hade kramat om dig.

Och hur hade hon haft det egentligen? Hade hon varit djupt olycklig? Hon var inte någon extravagant dam som ville sko sig, det tror jag inte. Men att hon gifte sig med en gubbe? Det är gåtfullt. Jag har inte ett enda foto av henne. Bilden här visar min mormor.

För mormor, som hade vuxit upp i ett burget hem, gick det utför. Hon blev änka två gånger. Den förste mannen dog ung och den andre mannen lämnade stora skulder efter sig.

Min mamma blev änka strax efter min födsel. Mamma och mormor bodde ihop under ett antal år. På den tiden fanns inga bidrag. Det var ont om pengar. Mormor sålde de antikviteter hon hade hos sig. Mamma startade privat barnträdgård.

Vad mycket stoff det finns i dessa liv. Stoff till en roman eller teaterpjäs.

Egentligen finns det stoff i precis allas liv. Till sorgliga berättelser, till dramatiska, till drastiska. Inga liv är enkla.

Om läsandets konst

I Sydsvenskan skriver Per Svensson om konsten att läsa.

”Det är svårt och tidsödande att lära sig läsa. Det räcker inte att kunna foga samman bokstäver till ord. Det verkligt svåra är att skapa mening; d.v.s. göra orden till en text som kan vävas samman med andra texter, andra upplevelser och erfarenheter.”

Man noterar med oro att läsförmågan avtar. Vid Helsingfors Universitet numera verksamma professor Ebba Witt-Brattström jämför med Sverige och säger att finländska studenter i högre grad kan läsa en text och förstå vad den betyder.

Jag kom att associera med hur det är när vi möter människor. Vi fogar samman utseende och röst, men förstår vi verkligen ”texten” – ”tänket”? M.a.o. hör vi vad vår samtalspartner säger?

Jag tycker det för det mesta är så att vi inte förstår. Javisst, säger vi och ”absolut” och ”knappast” o.s.v. Men lyssnar vi, möts vi?

Och det är något som kanske drabbar alla åldringar mer eller mindre, att vi nu plötsligt ställer oss dessa frågor. Vad menade hon? Hur kände hon det? Att det liksom öppnas nya dörrar till dem vi umgåtts och levt med. Och nu är många av dem borta och några svar på de frågorna får vi inte mera.

Hörde också i Medierna i P1 att det om nyligen avlidna journalisten Nils Horner sades, att han ställde frågor till vanligt folk som gav svar så att man förstod dem. ”Han var så bra att ta vara på den han pratade med.” I P1 i God morgon världen fick man höra många av hans fina reportage. Han var en ovanlig härlig journalist. Vi är många som saknar honom.

Han förmådde förmedla just medveten närvaro, det begrepp som det talas mycket om som mindfullness.

Det är så viktigt. Det är så svårfångat.

Vi glömmer det ständigt.

Inte det vanliga dambjudningspratet

Drömde om vännen Kajsa.

Hon kom att bli en så betydelsefull vän för mig fastän det började tveksamt.

Det var så att vi bytte bostadsort 1963 och i nya staden bodde en Kajsa med familj. De var vänner till våra tidigare göteborgsgrannar.

Göteborgsgrannarna hade ringt Kajsa och sagt att hon och hennes man kanske kunde ta hand om oss, som var helt nya i staden.

En dag ringde mig fru L (Kajsa) – man fruade varandra då ännu. Har fru N (jag) lust att komma på lunch på torsdag? Ja tack, sa jag. Så trevligt. Vi kände ju inte en katt i staden.

Damlunch tänkte jag, sådana hade jag varit på många gånger och till dem hörde hårfrisörska, gåbortsklänning och blommor.

Ringde på dörren och Kajsa öppnade med förkläde på magen. Hon torkade av sina händer mot det och verkade överraskad över buketten.

I en soffa i vardagsrummet satt två damer. Kajsa sa att ja, jag får väl ta och duka bordet då då.

Och jag kände mig bortkommen. Fel helt enkelt. Det var inte den konforma stilen med brutna servietter som jag var van vid.

Samtalet rörde sig kring konst och om Einsteins relativitetsteori taltes det en stund. Minns inte hur de kom in på den. Formeln E = mc2 var det enda jag kunde…

Kajsa var magister i konsthistoria, en av damerna var professor i psykologi, den andra hade läst statskunskap. Jag kom då direkt från mina kastruller.

Någon månad senare inbjöd jag Kajsa till en lunch hos mig, med min sort av vänner. Då trivdes inte Kajsa. Då kände hon sig fel. Bortkommen.

Så kan man ha helt olika stilar och kan inte konsten, har inte förståndet, har inte mognaden, att vara nyfikna på varandra.

På så vis är det skönt att bli äldre. Man är mera fri från regler, man finner sig till rätta, man vet att man duger.

Kajsa och jag kom sen att umgås väldigt mycket med åren. Det var så att hon sa efter lunchen hos mig att ”om vi ska umgås får vi göra något vettigt av det. Ska vi starta en studiecirkel i konsthistoria?”

Och Kajsa ledde cirkeln och hon liksom många av deltagarna kom att bli mina mycket goda vänner.

Kajsa var låghalt. Hon hade säkert som ung haft komplex över det. Hon hade en stilig man och tre härliga ungar.

En gång blamerade jag mig totalt. Jag talade skrattande om Halta Lotta och vindögda P… bet mig i tungan i samma sekund. Men Kajsa skrattade också.

Och en gång berättade jag för henne om en dröm jag haft, där hennes huvud låg i en liten smyckesask. Bara huvudet låg där.

Kajsa blev glad och sa ”så härligt att märka att du aldrig tänker på min hälta”.

Frågade henne en gång vad hon fick ut av mig egentligen?

”Jag är så glad över att ha blivit vän med en vanlig människa”, svarade hon.

Det är inte så ofta man får beröm för att vara vanlig.

Kajsa drabbades av malignt melanom och dog 1977. Jag bär henne med mig.

Dramatik i vardagen

Känns som att man lever farligt.

Ja det är ju komiskt – det stillsamma gammelgumslivet känns litet farligt…

Låg och läste, var utan mina hörapparater. Tyckte väl jag hörde något svagt ljud ett tag, men trodde det kom utifrån. De håller på med något, tänkte jag, det har väl med stamrören att göra.

Läste vidare. Fick hem åtta böcker från biblioteket i fredags. Läste genast Åsne Seierstads bok om Breivik, bitvis spännande, bitvis outhärdlig. Enorm research har hon gjort. En förfärlig människa är han.

Började idag på en bok av Tobias Dahlkvist, docent i idéhistoria. Den fångade mig. Den handlar om melankoli och pessimism.. ”Man skrattar preventivt, för att avvärja lidandet. Den som kan skratta åt en smärta eller en förlust är i grunden inte hotad av den”. Intressant. Något att tänka över.

Och så mitt i allt står det en medelålders man vid min säng och flinar. Trevligt flin, inte obehagligt. Jag har alltså inte hört att det ringt på dörren, att det kommit in några gubbar som jobbat i köket. Det blev till skratt nu, men det känns bra osäkert.

Så skulle jag ut och handla. Iväg med stav och rullkasse, hade inte en aning om att det blåste stormvindar. Det var verkligen mycket obehagligt. Höll på att ramla omkull gång på gång. Och det sista man vill vara med om är ju att ramla.

Skrek till en dam med bångstyrig hund – man fick skrika för att höras – och bad om att få hålla i henne. Hunden och jag ville helt olika saker.

Men hon höll i mig i alla fall så att jag kom fram till affären. Sen skulle jag ju hem också. Men den vindriktningen passade mig bättre och rullkassen var nu stabilare, då den var full och tung av varor.

Så har dagen blivit till ett riktigt ”äventyr”. Och vad jag är tacksam över att vara hemma helskinnad. Men vad litet vi gamlor tåler.