gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


4 kommentarer

En TV-serie som engagerar

BloggDorrit
Via medierna får vi inblick i olika verkligheter. Själv blir jag ofta väldigt engagerad. Både på gott och ont. Det är lätt att bli nedslagen över allt elände i världen. Andra gånger är det skönt att leva sig in i hur en människa har det. På så vis känner man sig aldrig ensam.

”Tro, hopp och kärlek” är en TV-serie som förmodligen många sett. Kanske fnyst över, eller varit roade. Två kvinnliga och en manlig statskyrkopräst. En är pastor i pingstkyrkan.

Nu är nog min reaktion något udda, eftersom jag växte upp bland idel kvinnor och var bortkommen med karlar. Men för många av oss tjugotalister skulle jag ändå tro att TV-serien är litet häpnadsväckande. Att präster sätter upp sig på en dejtinglista och söker en partner. Bjuder ut sig s.a.s. Och det för hela folket. Att tänka sig att grannarna i huset och människor på gatan kan se, att där kommer hon, den där som hoppas på – ja på kärlek.

Några av deltagarna har barn också. Små barn fattar väl inte galoppen, men t.ex. en tonåring – vad säger hen om saken?

Visst vet jag att folk träffas på nätet. Och visst fanns det även förr kontaktannonser. Men i TV, i många avsnitt. Att framhäva sig, att bjuda ut sig. Att tävla. Om något så viktigt som ett äktenskap.

Jag har tittat på alla avsnitt. Jag har blivit röd om nosen. Jag har känt mig generad. Jag har skruvat på mig, men till slut ändå glatt mig.

Kanske var det ändå en rolig upplevelse för deltagarna. Prästen David, hittills ungkarl i hela sitt liv. Ja, han är väl ganska ung ännu, men ser ut som en farbror. För honom var äktenskap målet. Han bestämde sig för en av de hågade – efter en del påtryckningar, fick man en känsla av. Till sista dejten kom han med en blombukett och någon sorts bubbel. Såg ju glad ut. Men också osäker.

Även de två kvinnliga prästerna hittade var sin partner. Modiga kvinnor i mina ögon.

Pingstpastor Josef, som jag tyckte var svår att svälja, han fann ingen.

Och programledaren Mark Levengood, i mångas tycke alltid så charmig. Hans upplyfta sätt att säga ordet KÄÄÄRLEK får mig att skratta.

Jag är nog gammeldags. Känner sympati för prästen David. Förvånad över att jag, trots att jag hunnit ändra värderingar så många gånger under livet, ännu tycks släpa på en hel del gamla.

Annonser


17 kommentarer

90-årsfest hos vännen Birgitta

Stanpresenterse
Blev bjuden på 90-årskalas av Birgitta, som är nära vän sedan många år. Skulle jubilaren själv orka med festen? Hon visste att barn och barnbarn skulle fixa och ordna på alla vis, men ändå kände hon oro. Sådana blir vi som gamla.

Iväg iklädd klänning, strumpbyxor och skor med klack. Festligt och ovant. Strumpbyxor börjar kräva en del akrobatik numera.

Birgitta bor i ett härligt radhus, men med ganska små ytor. Dock var det ordnat så att många kunde få plats. På ett långt bord framför en bokhylla var maten uppdukad. Ett av barnbarnen hade lagat den, härliga rätter i alla de färger.

Birgitta stilig i pärlglänsande dräkt. Frisörbesök dagen innan. Det uppsatta håret så klädsamt. Och hennes familj, att tänka sig att hon är upphovet till den. Två barn, fem barnbarn med sina partner och sju barnbarnsbarn. En stor skara. Starka och färgstarka allesammans.

De ingifta kommer från olika länder. Kunde inte se mig mätt på dem. Två små färgade flickor sjöng rytmiska sånger. En mamma i rosa klänning mot varm, mörk hud. Lila till mörkt långt hår. Textil som vi bleka inte kan ha. Det kändes nästan magiskt.

Vet inte om Birgitta själv förundras över hur märkligt hennes liv gestaltat sig. Jag vet att hon glatt sig. Det måste vi prata om nästa gång vi träffas över en lunch. Hur härligt är det inte att vara vänner genom åren. Minns en gång då vi promenerade genom en park vi två. ”Du får inte dö före mig”, sa Birgitta.

Vänskap är så mycket. Så viktigt och så rofyllt. Så lugnt, känner jag det som. Vänner är inte beroende av varandra. Vänner är fria. I vänskapsrelationer, så som jag upplevt dem, finns ingen laddning.

I boken Mellan köksbordet och evigheten, skriver Karin Thunberg: ”Kontinuitet och återkoppling är vad vi dunkar in i vänskapens varp. Annars blir väven för gles. Då faller för mycket emellan.”

Hon menar att vi behöver tre ben för att stå stadigt. ”Bara att de finns, så kan ett av dem gå tvärs av, utan att vi stupar.”

De ben vi behöver är kärlek, vänskap och arbete. Inom familjen är känslorna och kärleken starkast. Det KAN vara komplicerat. Jag ser vänskapen som det lugnaste, tryggaste benet, helt utan laddning.

Foto: stanpresenter.se


12 kommentarer

Hans ord föder hopp

LarsBjorklund
Så ännu en bok som gjort starkt intryck. Den är tunn, jag har läst den två gånger. Den heter ”Det som ger hoppet liv”, skriven av Lars Björklund (bilden), kaplan på Sigtunastiftelsen. Vartenda ord känns viktigt.

Verkligheten kan vara hur grym som helst. Obeveklig och hänsynslös. Men om det är möjligt att dela smärtan och sorgen med någon, då är mycket vunnet. Just detta att dela. Inte sjasa undan. Inte säga att det ordnar sig.

Det är oerhört svårt. Det är faktiskt ganska få som kan. När vi blir gamla lyckas vi bättre med det. Det krävs mognad.

Om vi förmår skapa ett möte och öppna våra inre för varandra, då kan vi komma nära, på ett sätt vi inte trodde vara möjligt, skriver Lars Björklund.

Tillbaka i minnet hos vår cancersjuke pojke Lennart. En mamma till en av hans klasskamrater kom att bli den jag kunde dela med. Anna-Stina, som hon heter, och jag kände inte varandra innan, men hade setts på klassmöten. Hon ringde mig en dag och frågade hur det var. Hon hade anat att Lennart led av en allvarlig sjukdom. Vi började träffas mer och mer. Promenader på kvällarna, när hon slutat jobba.

Vi var ganska unga då ännu, men hon var mogen. Hon följde helt med i mina sinnesstämningar. Aldrig något om att det skulle ordna sig. Jag var mycket hoppfull nu och då, förtvivlad andra dagar. Vi delade verkligheten som den var. Hon orkade ta emot min sorg.

Lars Björklund skriver: ”När jag första gången besökte en familj där ett barn hade dött var de ledsna när jag kom och lika ledsna när jag gick. Mitt besök hade inte gjort någon som helst skillnad. De sörjde fortfarande lika mycket och jag hade ingenting att ge. Verkligen ingenting. Jag kom tomhänt och gick därifrån lika tomhänt. Ändå bad de mig komma igen. De bad inte om tröst, de bad om att inte bli ensamma i sorgen. De bad om någon som orkade vara i deras förtvivlans rum utan att fly. Någon som orkade komma tillbaka lika tomhänt gång efter gång. Utan förväntan på någon som helst förändring.”

Det är precis det här man behöver. Att inte bli lämnad ensam. Man kan känna sig ensam i en stor familj om man inte kan dela verkligheten med varandra. Det är inte så ovanligt. Alla är så skrämda att man flyr.

Lars Björklund berör livets mening. Betonar att livets begränsningar kan vara en tillgång. Han berättar om förutsättningar för hopp, utifrån aspekterna verklighet, trygghet och omsorg. Om att tillåta sig känslor och ett språk bortom orden.

Han avslutar med vad han kallar ”själens infrastruktur”. När det inte längre finns hopp gäller det att kunna dela. Min vän Anna-Stina orkade med det.

Själv lyckades jag ännu någon månad innan Lennart dog, periodvis skapa små öar. Timmar eller dagar då hoppet på något vis ändå fanns, fastän jag visste. Stunder av ro, av vila.

De flesta av oss klarar mycket mer än vi tror, men vi gör det inte ensamma.


6 kommentarer

Vad man helst vill undvika

BloggVaggen
Det är fantastiskt hur mycket kunskap, erfarenheter och information man kan få ta del av varje dag via böcker, TV, radio och på nätet. Om man har tid, och det har många av oss gamlor.

Fick nyss boken ”Väggen: en utbränd psykiaters noteringar” av Pia Dellson, överläkare och specialist i psykiatri och onkologi. Boken borde läsas av drabbade och anhöriga såväl som av arbetsgivare och vårdpersonal m.fl. Den ger insikt.

Att människor går i väggen hör man ofta numera, men hur det känns förstår vi inte, innan vi är där. Pia Dellson beskriver det så oerhört bra. En recensent konstaterar: ”Boken är skriven i ett format som kanske är det enda möjliga för den som själv är i akutfasen av ett utmattningssyndrom, som inte kan koncentrera sig på mer än en mycket kort text.” I diktform ger hon precisa inblickar.

”Övermannas av en trötthet
som är absolut.
Som är starkare
än min vilja.
Som inte går att
förhandla med.
Jag sitter i ett skruvstäd”.

I läkarrollen har hon sjukskrivit många patienter, men kan inte begripa vad som hänt henne själv. Hon sitter i ett väntrum och öser ur sig sin förtvivlan.
”Det är svårt att ta in. Att man plötsligt inte duger till någonting, inte för patienterna och inte på hemmaplan. Hur kan den klippa man varit, lösas upp till ”lervälling”?”

I boken berör hon de olika faserna för utmattning: symtom, behandling, akutfas, återhämtnings- respektive återuppbyggnadsfas. Hon resonerar kring tiden det tar att bli återställd och hur närstående kan förhålla sig till den utbrände.

Jag lever mig in i boken. Åren 1958-1964 var jag själv drabbad av något liknande. Ordet utmattningssyndrom förekom inte då ännu. Att någon gick in i väggen hade man aldrig hört talas om. För mig började det hela med ångest och hyperventilation och jag trodde jag hade ett svårt hjärtfel. Fick hjälp av vänner som dels passade barnen, dels körde mig till sjukhus.

För doktorn berättade jag att min far avlidit i hjärtinfarkt i 40-årsåldern, och att jag nu verkade gå samma öde till mötes. Doktorns ord ingav mig dock viss trygghet:
”Risken är större att du får ett flygplan i skallen än att du dör av hjärtinfarkt.”

Han kallade mitt tillstånd för en ångestneuros. Rätt eller fel, det vet jag inte. Det tog ganska många år innan jag blev mig själv igen.

Allt i ”Väggen”-boken känns bekant. Var jag utmattad? Kan man vara det som hemmafru?

Kanske. På min tid skötte en hemmafru precis allt. Vår yngste pojke Lennart, som var pigg och härlig på dagarna, kunde inte sova nattetid. Han skumpade i sängen och hoppade runt, så att den vibrerade och rörde sig i rummet. Grannarna klagade, både under oss och ovanpå. Försökte fästa sängen med linor i väggen och lade kuddar under sängbenen, men Lennart, han härjade vidare. Och då sov ju inte jag heller.

På dagarna var jag med barnen, kokade, bakade, handlade, städade, sydde barnkläder och dessutom hade vi ett våldsamt stort sällskapsliv.

Till en del självförvållat alltså. Men ändå. Såg mig som privilegierad. Ville vara tacksam för det liv jag levde.

När jag läser boken ser jag hemmafruskapet i blixtbelysning igen. På vilket vis var det bra och på vilket vis dåligt?

Det krävdes förstås att familjen klarade sig på en inkomst. Skattesystemet var också annorlunda på den tiden. Om männen hade ansvarsfulla jobb med långa dagar, var det givetvis tryggt för dem att allt fungerade hemma. Också jag trodde då att min hemmavaro var nödvändig för tryggheten.

Kompisar hade barnen hur många som helst. De var inte lika ofta förkylda och sjuka då, som dagens dagisbarn verkar vara.

Men som hemmafru var man egentligen ingen. Sitt yrke skulle man nu och då fylla i på blanketter av olika slag. Satte man ett streck i den rutan? Minns inte.

Det slår mig. Alla har väl inte stiliga titlar att skylta med? Varken då eller nu. Detta att vi alltid vill hävda oss. Vi kan väl vara nöjda om vi sköter det bra, det vi är satta till att sköta. Hur som helst togs alla ens insatser för givna. Inte bra för självkänslan.

Funderar nu att jag, som varit på väg mot en agronomiexamen, så totalt gav upp alltsammans för min makes och familjens skull. Förmodligen berodde det min faderlöshet. Att jag såg upp till min man, som till en pappa. Och han, om detta har jag skrivit förut, hade ett absolut behov av att ha makten. På något vis fungerade det ändå. Jag vill inte klaga.

Snart finns det inte längre en levande själ i Sverige, som vet vad en hemmafru var.


19 kommentarer

Verkligen värd beundran

BloggLeoRazzak
I Cancerfondens tidning Rädda Livet berättar Leo Razzak, social entreprenör och en av Cancerfondens ambassadörer, om sig själv och sin pappa. En berättelse som berör mig djupt.

Leos pappa drabbades av cancer. ”Att ens pappa får cancer är tillräckligt svårt när man är tjugo år. När ens pappa dessutom är ens bästa vän och mamma försvunnit bort i ett alkoholmissbruk, då skakar marken rejält under fötterna.”

Leo hade själv sin första fylla när han var tolv år och hamnade i kriminella kretsar. Flera av vännerna åkte i fängelse. Pappan stöttade Leo på alla vis och de två försökte bygga upp ett liv.

Pappan träffar en ny kvinna och de får en liten dotter. De drömmer om att köpa ett hus och anstränger sig för att få ihop till en kontantinsats. De lyckas med det, och det är då pappan drabbas av cancer.

Leo tvingar sin far att stanna hemma från torget, där han säljer grönsaker. De är ju mycket beroende av pengarna till huslånet, men Leo övertar torghandeln och åker varje morgon kl.04 iväg och handlar upp frukt och grönt. Allt detta försöker han klara samtidigt som han jobbar heltid på Fryshuset.

Leo berättar om familjens många problem. Sjukdomen, bristen på pengar, livet tidvis kaotiskt. Banken nära att ta huset av dem.

Pappan blir oerhört trött av alla cytostatikabehandlingar. Leo följer med vid varje sjukhusbesök. Han ber läkarna att ge en positiv bild av läget, även då pappan är som allra svagast. ”Man måste kunna bryta ner resan i delmål. Som att idag ska du gå på toa utan rullator. Idag ska du hämta kaffe i köket.”

De vill fira även de små segrarna.

När det såg riktigt illa ut och proven visade att pappan kunde dö när som helst, då sov pappan och Leo i samma säng. ”I såna lägen måste man vara nära varandra.”

Och det är det här, att Leo kan hjälpa sin pappa på ett så påtagligt nära och kärleksfullt vis, som griper tag i mig. Denna innerlighet. Den är vi nordbor inte så bra på.

Pappan säger om sonen: ”Han har fått mig att känna att det inte finns några problem som vi inte kan lösa tillsammans.”

Tänker igen på hur det var då vår pojke Lennart var sjuk och sedan dog.

Ni ska vara som vanligt, sa alla läkarna. Vi skulle m.a.o låtsas att allt var ”som vanligt”.

Men när han blev riktigt dålig. Visst hade han länge ett starkt försvar, men några gånger ville han prata om sin sjukdom med mig. Då gled jag undan. Jag klarade inte av det.

På sjukhuset ville jag tala med läkarna om det här. De erbjöd mig omedelbart Valium. På den tiden fanns inte kunskapen någonstans, om hur man borde agera.

Idag har man kommit fram till, att man även till barn skall säga sanningen. Visa sin sorg. Barnen känner på sig och vet hur läget är. De kan bära det.

Vid Lennarts dödsbädd satt jag som en staty. Det var så omöjligt, det var så svårt. Hade det varit lättare för Lennart om jag hade hållit om honom? Det var mig han vände sig till. Det var mig han litade på.

Men en tonårspojke som hunnit bli självständig och är på väg ut att leva sitt eget liv. Vill han ha mamma kroppsligt nära sig, som Leo med sin far?

Det är meningslöst grubbla över något som hände för fyrtiotvå år sedan. Jag vet det. Men det dyker upp med jämna mellanrum. Jag har svårt att förlåta mig själv.

Och jag beundrar Leo Razzak alldeles oerhört.