Mötte en jämnårig vän, Ulla, och vi satte oss på en bänk.
Hon ville tala om sin dotter och hennes funderingar kring stolthet och värdighet. Något dottern, Anita, ansåg att helt saknades hos mamman.
Man måste ju vara stolt hade Anita sagt. Man måste ha en tydlig kontur. Tro på sig själv. Man måste vara värdig.
”Är du stolt över dig själv?”, frågade Ulla mig.
”Njaa, jag vet inte. Ordet stolt känns inte så hemtamt för mig. Jag är tacksam och glad över mycket, men stolt..?”
”Jag har grubblat mycket över det”, fortsatte Ulla. ”Jag har ju hela livet anpassat mig efter alla i min närhet. Jag har inte tagit plats. Omgivningen har varit viktigare.”
Så är det kanske i vår generation, vi gamla tjugotalister. Inte lärde vi oss att ta för oss, tänker jag. Vi kvinnor skulle finnas till för andra.
Vi skulle tjäna, nej serva. Som jag minns det, gjorde vi det gärna. Det var praktiskt, allt fungerade.
Den här frågan tog jag med mig.
Träffade en 65-årig man, sonen till en av mina vänner.
”Är du stolt?”, frågade jag och berättade om mitt samtal med Ulla.
”Jaa”, sa han, utan att blinka. ”Jag är stolt över mina barn och min fru och över att jag har klarat mig själv utan hjälp av mina föräldrar. Och jag är stolt över att jag är bra i mitt yrke.”
Hans fru dök upp medan vi pratade och jag ställde henne samma fråga.
Hon skrattade. ”Stolt, jag vet inte…”
Är det så att männen lättare känner sig stolta? Att de inte lika lätt definierar sig som tacksamma? Är det så att ordet stolt är maskulint? Men i dagens jämställda värld? Jag får inte ihop det.
Ringer Ulla och frågar igen. Vi pratar länge.
”Kan du inte ändå känna dig stolt över något?”, undrar jag. ”Du har ju gjort så mycket.”
”Nja – kanske? – fast – jo, jag kan väl vara litet stolt över att jag klarade av ganska mycket i mitt underläge. Att jag åstadkom en hel del ändå, ofta med starkt motstånd.”
Hon berättar att hennes man hade krävt mycket. Att han ofta påpekat att hon borde vara tacksam. Det var genom honom hon fått vara med och klättra högt på samhällsstegen.
Ulla ger det ena exemplet efter det andra på hur hon böjt sig, gett efter och avstått egna saker.
Vi pratar länge om det här. Anita menar att mamma Ulla gör allt det här, för att bli omtyckt. Att hon vill bli applåderad.
Det påminner mig om de psykologer som var i ropet på 1970-talet. Det sades då att våra motiv alltid är grumliga. Att vi inte gör någonting av någon sorts godhet, utan att vi är egoister allihopa.
Men jag tror inte på det. Vi gör mycket av ren kärlek också. Och med glädje. Vi människor behöver ju varandra.
Spörsmålet om huruvida vi är stolta fick plötsligt hela tillvaron att dallra.
Men vi enas, Ulla och jag, om att vi är glada över allt vi har gjort.
Vi vill fortsätta med det – en god gärning om dagen. Så länge vi orkar.
gammelmormorn 
17 augusti, 2014 kl. 20:28
Klok tanke av dig, en god gärning om dagen!
Måste nog påstå att jag, när jag nu tänker efter känner mig stolt över mina fina barn och barnbarn. Känner mig stolt över att jag vet att jag gör ett bra jobb. Stolt över att under ett antal år ha engagerat mig politiskt.
Men ärligt talat så tror jag fortfarande att män har lättare att känna sig stolta.
Din vän Ulla m fl ska känna sig stolta över allt de åstadkommit trots bristen på jämställdhet som rådde då ni var unga
18 augusti, 2014 kl. 08:05
Tack! Ja det är lustigt vad ett ord, ett begrepp plötsligt får en att tänka till. Flera av mina äldre vänner har nu begrundat hur de känner sig. En del gillar inte ordet stolt. Vet knappt vad jag själv tycker.
18 augusti, 2014 kl. 12:15
Tror också att vi kvinnor har lite svårt att känna stolthet. Väcker funderingar om varför det är så, borde kanske vara stolt över att jag varit självförsörjand sen jag fyllde 15 år och att jag arbetade heltid samtidigt som jag skaffade mig en högskoleubildning på distans, att det gått bra för barnen. Men kan inte säga att jag känner mig stolt, mera nöjd kanske?
18 augusti, 2014 kl. 14:13
Ja, jag tror begreppet stolt inte riktigt hör hemma hos många av oss, i varje fall inte hos min generation. Tacksam, nöjd, glad. Men duktig har du varit.
20 augusti, 2014 kl. 09:22
JA! jag är stolt över att ha gett mina barn kärlek fast jag inte fick det själv som barn.
20 augusti, 2014 kl. 09:31
Ja, den stoltheten förstår jag.
20 augusti, 2014 kl. 19:35
Rannsakar mitt inre. Är jag stolt? Kan jag känna stolthet? Ja jag tror det. Ett väl utfört arbete, vara vad det vara månde kan väl inge stolthet eller hur. Att vara stolt över att jag klarat att hushålla i mycket knappa omständigheter, första åren på egen gård var knappa. När jag tänker tillbaks så kan jag känna stolthet över att jag klarade av att ge alla god näringsriktig mat och dessutom ”lite guldkant”.
Du ,kära Gammelmormorn, sätter då igång tankeverksamheten.
Tack för det!
k
21 augusti, 2014 kl. 09:05
Så roligt att Du dök upp igen. Ja jag blir förvånad över hur ngn tanke plötsligt sätter igång oss alla mer eller mindre. Min egen rannsakan kommer fram till att jag inte kan klämma fram den där stoltheten, men väl en stor tacksamhet. Har på något vis alltid sett på mig utifrån och då sett mig som en trogen glad härlig… vovve.